Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jag känner att jag behöver skriva just nu, bara skriva av mig. Få ur mig all min ångest, mitt självhat och min inre panik. Egentligen vill jag inte ens skriva, utan skrika. Bara låta omvärlden få höra vad det verkligen är som plågar mig, som ständigt tynger mitt hjärta. Att livet inte alltid är sådär enkelt som det ser ut, sådär smidigt som alla tror. Att jag klarar mig fint, mår bra. Så få vet om vad som gömmer sig inom mig. Ingen mer än jag själv. Mitt liv är mitt och jag tror på att lösa sina egna problem, att ingen tjänar på att jag beklagar mig. Ändå blir det så svårt. Andra klagar, gnäller och går mig på nerverna. Tycker synd om sig själva och skriker ständigt ut sina bekymmer. Samtidigt blir jag anklagad för att inte förstå, eftersom mitt liv ju är så enkelt. Enkelt. Det gör ont i mig att höra, att veta, att förstå. Hur lite omvärlden ser och märker. Samtidigt är det en lättnad. Jag kan omöjligt tycka synd om mig själv, det är ju jag själv som valt mitt liv och då också jag som måste ta konsekvenserna. Det kan tyckas hårt, man väljer ju aldrig en sjukdom, men det är min verklighet. När alla gnäller över hur mycket det har att göra och hur jobbigt allt är känner jag ofta att jag bara vill slå till dem. De skulle bara veta. De slipper ju iallafall kriga mot en förbannad ätstörning och en jobbig depression. Det är inte det livet jag drömt om att leva, men det är ju som sagt min verklighet. Jag har inga alternativ, mer än att genomleva det. Överleva. Kämpa och gå vidare, trots omvärldens oförstånd. För ätstörningar har ju bara smala människor. Deprimerade kan ju aldrig le.