Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Just nu känns livet bara så otroligt tungt, och jag har inte en aning om varför. Det är ju nu jag ska vara fri, må bra och leva studentens lyckliga dagar. Istället gråter jag mig till sömns om kvällarna, vrider mig i ångest, och har svårt att fokusera på ens de enklaste saker, eftersom ångesten ständigt väljer att göra sig påmind. Jag är fylld av skam, ständigt denna känsla av att skämmas. Skam över att vara för frisk för att vara sjuk, och för sjuk för att vara frisk. Skammen över ett leende på mina läppar, ett leende som jag knappast är värd, av att förstöra någonting för någon annan, över att inte vara tillräckligt stark i mig själv, knappast vara den jag vill vara. Jag vill ju så mycket mer med mitt liv. Det var ju inte såhär allt skulle bli. Det var ju inte såhär jag skulle leva.

Det har varit många avsked nu på senare tid, och jag vet att dessa påverkar mig väldigt negativt. Likaså känslan av stor stress under en längre period, och nu den totala avsaknaden av den. Tiden som finns till att fundera över mitt liv, till att ångra, hata, och älska. Se på mig själv med de kritiskt granskande ögonen, de som är allra farligast för mig själv och mitt liv. Jag vet att jag har ett destruktivt sätt att se på mig själv och mitt liv, samtidigt så intalar jag mig konstant att det enbart är ett normalt beteende, ett klassiskt kritiskt granskande av mig själv, som inte leder till några negativa konsekvenser. Egentligen är jag så otroligt blåst. 

Det gör ont i mig att allt är över, att det idag var exakt en vecka sedan jag tog studenten, en enda vecka sedan jag lämnade min stora trygghet sedan tre år tillbaka. Min fina skola och mina fina vänner. Känslan av att sitta där framme, i studentmössa och vit klänning och ta emot flera fina stipendier kändes underbar, likaså känslan av att tillsammans med klassen få skrika och hoppa runt på ett flak genom staden. Balen var också den svårslagen, trots att jag inte klarade av att se mig i spegeln på hela kvällen, inte om inte ångesten skulle utlösas fullständigt. Håkanhelgen i Göteborg med finaste Fia var också den helt bäst, och så kom den där dagen slutligen. Studenten. Den delen av mitt liv som jag aldrig skulle få uppleva, den dagen då jag i alla mina svarta tankar redan var försvunnen, förintad, borta. Det kändes ångestfyllt. Att veta att man sedan så länge vetat att man inte skulle leva en viss dag, och sedan uppleva den är jobbigt, men samtidigt finns glädjen och lättnaden. Har jag överlevt så här länge mitt i ångestens svärta, ska jag nog klara av ett tag till. Jag mår ju så mycket bättre nu.

Jag har dessutom börjat jobba, och är iväg långa dagar för en kass lön, men riktigt roligt, ja, det har jag. Det är ett fint gäng, och jag är en del utav allting. Det känns himla bra. Jag känner mig meningsfull, känner att folk uppskattar mig, och tror att jag är viktig. Bara det räcker. Dock kommer den där lilla ångeströsten hela tiden, och berättar för mig att jag inte är värd någonting, ingenting alls. Att jag inte syns eller finns, att människor bara pratar och är trevliga mot mig för att de måste...