Leva. Liv. Levande. Livet. Sådana där ord som jag har svårt för. Egentligen så otroligt vackra. Det fanns en period när jag verkligen kände mig så. Levande. Fylld av liv. Levde livet. Då, den där korta perioden då jag verkligen njöt av större delen av tiden, funderade på framtiden och hade både drömmar och visioner. Det känns så länge sedan just nu. Så avlägset och fruktansvärt långt borta. Ändå är det inte milslångt avstånd från den tiden. Jag har inte vandrat tusen steg framåt och mött en annan verklighet. Snarare backat några få steg, fastnat i gyttjan, i smärtan och allt det där svåra som inte vill annat än hålla mig kvar. Kvar i olyckan, självföraktet och drömmen om egen förintelse. Allt det där jag egentligen bara vill lämna bakom mig och gå vidare från. Ändå är det så fruktansvärt svårt. Jag vet inte vilket liv jag egentligen är värd. Min inre röst berättar att det är just här jag ska leva, att jag inte förtjänar någonting bättre än allt det här svåra, medan andra säger att alla har rätt till ett värdigt liv. Att det liv jag lever just nu knappast är värdigt psykiskt. Frågan är vem som avgör vad som är värdigt eller inte. Är det du eller jag, eller någon helt annan? Vem har rätten att säga att en annan människas liv inte är värdigt, om människan som lever livet är säker på att den lever det liv som just han eller hon förtjänar?
Jag sitter här, försöker få andra människor att verkligen förstå hur viktiga de är, både i mitt liv och i alla andras liv, ändå kan jag inte se att jag själv har något som helst eget värde. Jag skriver ner texter om hur värdefull han är, min vän som jag ibland är så orolig för så att jag ska spricka, men inser inte själv att texten bör gälla även mig. Varför ska det vara så svårt att inse det egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar