Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Idag känner jag ett extremt Jag är en dålig människa hat mot mig själv. Den där känslan av att jag är vidrig både till utseende och beteende. En jävla gris. Någon som bluffar, lurar och ljuger sig till egna fördelar. Det är ju inte den människan som jag vill vara. Inte alls den tjejen. Jag vill ju vara ärligheten själv. Uppfylla de förväntningar som finns på mig utifrån, vara alla till lags. Precis alla andra vill jag duga inför. Jag vill ju vara tillräckligt god för dem, och för att vara det, krävs att de alla är nöjda med mig, mitt beteende och mina prestationer. Så är det inte idag. Jag har fått kritik för mitt beteende. Välförtjänt kritik, som jag helt och hållet var beredd på att få. Ändå gör det så ont att höra, så ont att veta att någonting gått så fel. Jag mår dåligt av bara tanken. Den plågar mig något extremt. Jag är en usel människa som betett mig så, som förtjänar kritiken. Vidrig. Äcklande. Avskyvärd. Nu är det bara för mig att ta mitt straff.