Känner mig på något sätt så ledsen, besviken och tom idag. Egentligen är det ingenting nytt för just idag, men just nu var det ett tag sedan. Det har varit så fullt upp nu så länge att jag inte ens hunnit reflektera över allt som hänt, men just idag finns tiden. Nu när jag sitter ensam på min altan med katter som enda sällskap, medan vännerna är på konsert. En konsert som jag så gärna hade velat vara med på. Som tanken var att jag skulle vara med på. Stå där mitt i publikhavet, känna glädjen, lyckan, sjunga med i varenda textrad, vara hög som ett hus på livets heroin och bara njuta av livet. Älska livet just som det var i det ögonblicket. Istället slutade det såhär. Inte riktigt lika underbart, utan bara fyllt av ren ångest. Ångest över allt som hänt, alla lögner, allt tungt tidigare, men också ångest över saker som händer just nu. Att veta att jag bara har tre veckor kvar på sommarjobbet, ett jobb som jag verkligen trivs på känns tungt. Att veta att jag kanske inte kommer träffa flera av de människorna igen känns på något vis så himla hårt, vi är ju ett så grymt gäng. Att få prata skit, skämta om helt störda saker och ha det grymt roligt på jobbet känns som något utöver det vanliga. Att dessutom känna att man verkligen är uppskattad för vad man gör, säger, tycker och tänker känns så himla bra. Den där bekräftelsen. Vi behöver den alla, kanske sådana som jag behöver den allra mest, vi som är som mest kritiska till oss själva. Maja säger att jag måste ta åt mig, att hon aldrig skulle säga något om det inte var sant, och jag tror henne, men ändå kan jag omöjligt ta in hennes ord, hennes beröm, hennes stolthet. Jag vet bara att jag kommer sakna henne och många andra när den här sommaren är över, och att just dessa saker gör mig så himla taggad på ännu en sommar där nästa år, och nästa igen. För jag älskar ju människorna.
Samtidigt just nu har jag sådan ångest över hur misslyckad hela jag är. Jag väljer att plugga när jag egentligen vill säsonga, bara för att jag är för feg för att ta ett annat beslut. Pluggandet är så enkelt, en trygghet jag känt till i så många år, någonting jag väljer för att jag iallafall kan gissa hur det ska bli. Trots att jag ser fram emot det, tycker att det känns roligt och spännande, så kan jag inte släppa tanken på en vinter i fjällen. Tänk att få släppa ut den där roliga sidan av mig, den som visas på jobbet. Den energirika sidan, den som för att jag kallas för hoppetossa och frökenfräken, inte på något hårt sätt, utan med ett skratt i rösten. Den sidan som får mig att känna mig fri. Att få vara den Linna, och inte bara den Linna som mina vänner känner till. Den kontrollerade, den jag har varit så länge jag kan minnas i deras sällskap. Det är svårt att byta roll, svårare än så mycket annat, och även om jag inget annat vill än att bara få bli någon annan, få fram min andra sida till fullo, så är det svårare än så mycket annat.
Jag undrar vad jag gjort med mitt liv. Vart alla de där festerna under gymnasiet, alla de där fyllorna, alla de där vännerna, killarna, minnena? Bara ett moln av ångest och tyngd. Visst kan jag minnas glädje, men i stort sett all den glädjen kommer från tvåan. Det magiska året. Det lyckligaste året. Det friskaste av dem alla. Åh, egentligen flumskriver jag verkligen på den här bloggen, skriver för att försöka reda ut mitt trassliga liv men det går inget vidare. Vissa dagar är bra dagar, dagar då jag kan se en framtid, ett liv som jag vill leva, ett yrke jag vill ha och kan trivas med, medan dagen efter är nattsvart, tung och hård. En sorg över alla förlorade dagar, tillsammans med vetskapen om att ännu fler förloras hela tiden. Förloras i ältandet och ångesten. I paniken och självhatet, liksom i oförmågan att ta in att till och med jag kan vara bra. Jag vet att det är dags att börja lyssna på Majas ord, men ändå är de så himla svåra att ta in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar