Första skoldagen på min sista termin av gymnasiet, och jag kan omöjligt förstå hur tiden kan ha gått så snabbt. Det är ju inte så länge sedan jag låg i min säng och grät av ångest inför att börja gymnasiet, av ångest över att jag vägde 46 och inte 45 kilo min första skoldag, och av rädsla för att inte få några nya vänner. Nu sitter jag här och kan snart se slutet, vet att jag inom några år varit med om samma visa en gång till, ja förutom vikten då. Jag undrar var jag kommer vara då?
2010 var ett helvetets år, och då menar jag verkligen helvete. Jag mådde skit, i stort sett hela året. Det började med resa till Kamerun, då vi åt ungefär tre gånger så mycket som jag åt i vanliga fall, och saknade möjlighet att promenera fritt. Varje dag simmade jag minst 1500 meter i en tiometerspool, cyklade på träningscykel och sprang på stället. En resa i kaos, men med goda minnen. Den våren fortsatte precis likadant. Extrem ångest, viktfixering, ätstörning och allmänt kaos i hjärnan. Musikalen var en tid av glädje, och på skolavslutningen kändes avslutet så underbart.
Veckan efter väntade Stockholm med en fin vän, så lite mat som det bara var möjligt och så mycket motion som jag någonsin kunde klämma in. På hemresan på bussen straffade jag mig själv och min glupskhet när jag ätit både ett äpple och ett ballerinakex under sex timmar genom att gå, gå och gå på en parkeringsplats i ren panik i fyrtio minuter. I ösregn!
Resten av sommaren tillbringades i samma mörker. Matvägran, ständig motion och oroliga släktingar, kläder som var för stora och en mamma som ständigt påpekade min vikt. Istället för att se att jag var smal joggade jag som en dåre på vänners toalett, cyklade långa rundor med min syster varje kväll, låtsades gå fel bara för att få gå lite extra, och gjorde allt jag någonsin kunde för att slippa äta.
Gymnasiet började och allt var fortfarande lika svart. Jag gjorde femhundra situps varje morgon, hade tusen olika kvällsövningar varje kväll, joggade på stället så fort jag kom åt, gick morgonpromenader varje morgon innan skolan, och la all övrig tid och energi på att döma mig själv och grotta in mig i mitt eget självförakt. En hel del jämförelser hanns med också, och allt gick ut på att bli den smalaste. Jag såg ner på människor som inte rörde sig konstant, insåg de inte vilka fetton de skulle bli? Skrek på mina föräldrar såfort de hade grädde eller smör i maten, och hela mitt liv var ett enda kaos. När svimningarna blev fler och fler började också jag bli lite orolig. Hade jag någon farlig obotlig sjukdom? Aldrig att jag kopplade dem till mitt matintag och träningsmängd.
2011 fortsatte i ungefär samma banor fram till flera läkarbesök, blodprover och allvarliga hot från mina föräldrar om anorexivård, samt en utebliven parisresa, då jag sakta men säkert började äta lite mer. Jag vågade äta frukt igen, men när mamma en gång ville att vi skulle ta varsin glass blev det totalt krig mellan oss igen. Jag åt den där glassen, men var beredd på att dö direkt. Helt klart ett ångesthelvete utan dess like. Under sommaren 2011 simmade jag dagligen, gick långa promenader, men tvingades äta normalt, med föräldrar som noggrant höll koll på mig, och allt slutade med en viktuppgång på 14 kilo fram till december. Många många kilon som fastnade, en hel del panik, men också en hel del energi och ork. Jag kunde fokusera på saker jag aldrig ens tänkt på tidigare, började flörta och trånade efter kärlek. Hela tvåan kan förklaras som ett år då jag verkligen trivdes. Jag kom närmare mina kompisar, hade riktigt roligt tillsammans med dem, och kände att jag verkligen mådde bra, iallafall ibland. Jag fikade med kompisar på julavslutningen, och skrattade med andra vänner även om mat var inblandad. Jag klarade mig liksom bra.
2012 kom och våren gick hyfsat bra, även om ätstörningstankarna tilltog ganska rejält. Jag var både i Senegal och i Tyskland, och ångesten tog över alldeles för mycket. Jag var allmänt vårdeprimerad och sorgsen, och när sommaren och USA-resan närmade sig hade jag panik. Jag grät hela morgonen innan jag skulle flyga, kom för sent till samlingen, men hade en till största delen helt underbar månad i Florida, om man bortser från mat, familjeproblem och konstiga regler. Resten av sommaren flöt bara bort, och när trean började igen fick också ångesten sig en rejäl kick, och hela höstterminen präglades av stress, matångest och allmänna problem med livet. Körkortet blev mitt, och stressen över det försvann iallafall. Trots det fanns det dagar då jag levde på enbart ett äpple, dagar då jag inte åt alls (precis som hälften av alla dagar bara två år tidigare) och dagar då jag låtsades att allt var precis som vanligt. Frågan var och är dock fortfarande vad vanligt är. Om ätstörningar ska räknas som vanligt har det liksom gått för långt. Vår bok blev färdig och jag mådde ytterliggare lite sämre, men det var kära kamraten som klagade. Julen och lovet kom, min första utgång slutade i tårar på en bartoalett och en massa ångest hemma, och 2012 slutade precis som 2011 med jobb. Så tråkig var jag...
Så är det nu här, det där 2013. Året då allt antingen kan bli bättre eller sämre. Dagen hör till kategorin bra dagar. Lite för mycket mat och helt onödig äppelkaka, men annars så. Zumba på kvällen och en massa glädje därifrån. Utöver det införskaffades också en helt ny liten bebis, min nya nikon systemkamera med objektiv som jag bara kan få njuta av att lära känna. Det var en lycklig tjej som fixade med kameran kan jag säga, och det ska fortsätta. Förhoppningsvis kanske den kan hjälpa mig som distraktion från all ångest och allt jävligt hat. Jag hoppas verkligen det. Jag sätter mitt hopp till den. Lycka till lilla bebis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar