Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Min sista jullovsdag på mitt allra sista riktiga jullov någonsin har passerat och allt känns bara så himla konstigt. Här sitter jag, en ung tjej och slösar bort hela mitt liv på ångest och onda tankar. Jag är 18 år och har varit ute en enda gång, och den gången slutade med tårar och panik hemma i sängen och på toaletten på utestället över två klunkar cider. Vad tusan, nu är det väl ändå dags att rycka upp mig. Det är ju inte alls sådär jag vill att mitt liv ska se ut. Det är knappast vad jag vill se tillbaka på när jag är gammal. Javisst ja, ungdomen, det var ju den jag tappade bort. Som jag knappt inte minns någonting av. Den där tiden då jag mådde sådär dåligt. Det värsta är att jag vet att jag kommer fortsätta må dåligt hela livet om jag inte tar tag i det snart. Ju längre jag går runt och är sjuk, desto svårare är det ju att komma ifrån det. Jag har mått skit till och från sedan jullovet i åttan nu, det är liksom fyra år. Fyra år av ångest och panik, självhat och allt för mycket smärta. Jag vet ju att det inte är så jag vill leva mitt liv. Jag och ätstörningen måste skiljas, det är egentligen så otroligt uppenbart. Ändå kan jag liksom inte släppa den. 

Jag har satt nytt motionsmål nu under detta året. Varje vecka måste jag röra mig minst tre mil, antingen cyklande eller gående. Om det inte vore nog med det är det inte accepterat att röra sig allt detta på samma dag, utan jag måste träna minst fem dagar i veckan. Det är ett bra mål, och jag vet att jag klarar av att göra det, jag måste bara börja lära mig att prioritera ordentligt och ta vara på all tid jag har, inte låta någonting gå till spillo. I år är liksom året då jag ska bli smal igen. Dubbelmoralen är enorm. Jag kan liksom inte styra vart jag vill för fem öre, men för att försöka komma på "rätt" köl igen beställde jag hem mattillåtet för några dagar sedan, bara för att iallafall försöka lyckas ta mig igenom det här ensam, för alldeles för frisk, det vet jag ju att jag är. Fysiskt frisk till 100%. Psykiskt frisk till 0 %. 

Det var ju det där nu igen, jag vill ju inte må dåligt hela livet, och känna att jag slösar bort det på samma sätt som jag slösat bort så stor del av mitt tidigare liv, av mitt jullov, ja av mitt allt. Jag hittar liksom ingen gyllene medelväg och får ingen rätsida på allt mitt krångel. Vill inte leva såhär, samtidigt som jag ständigt låtsas att jag living my dream. Att allt är sådär bra. Ibland spricker dock fasaden, och helt fel människor får se en del av min verklighet. Dock är det nästan aldrig människor som skulle göra något bra åt situationen, utan bara små menlösa personer som rycker på axlarna och säger att livet inte kan vara roligt jämt. Som om jag inte är medveten om det eller? Som om jag vore en enbart lyckosökande människa. Visst kanske jag är det, men knappast bara. Jag vill ju faktiskt kunna leva ett helt vanligt liv, utan att känna dödsångest om jag inte hunnit träna en dag. Kunna andas normalt även efter en måltid, och kunna skratta tillsammans med mina vänner över ett glas vin. Jag vill ju kunna leva på riktigt. Är det alltför mycket begärt? Är det helt enkelt så att jag ska skylla mig själv för den sits jag fastnat i? Som man bäddat får man ligga liksom... Jag vet inte alls just nu. Det enda jag vet är att jag inte orkar leva såhär så mycket längre.