Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jag känner bara att allt känns så meningslöst just nu. När jag är tillsammans med människor jag tycker om, med mina fina vänner och familj försöker jag klistra på det där leendet och låtsas att jag mår bra, att allt är som det ska och att jag trivs med mitt liv. När jag är ensam brakar mitt eget inre helvete löst. Det är verkligen krig. Ena sekunden vet jag verkligen att jag vill avsluta det här ätstöringshelvetet en gång för alla. Jag lyssnar på Askan är den bästa jorden och konstaterar att varenda stavelse i den stämmer. Jag läser mattillåtet och intalar mig själv att jag måste börja äta regelbundet. Andra minuter vill jag helst bara dö ifrån alltihopa, slippa lösa någonting och bara få försvinna bort. Det vore ju så enkelt. Jag orkar inte låtsas vara stark så länge till, men jag saknar totalt både mod och energi till att söka hjälp. Jag ser ju så frisk ut. Det är ju bara mina tankar som ständigt spökar...