Känslan av längtan efter någonting, efter någon. En längtan, en saknad efter någon som egentligen inte finns. Inte i mitt liv iallafall. Jag vet att jag kan låtsas vara stark i mig själv, att jag är en självständig tjej som med lite vilja klarar det allra mesta. Feminist, socialdemokrat och relativt säker på mina egna åsikter och tankar. Jag har mycket. Vänner, fina betyg och framtidsplaner, jobb som jag trivs med, en familj som jag älskar, katter som betyder massor... ja, och ändå saknar jag någon. Någon med sådär lagom breda axlar och lagom mörk röst. Med lite skäggstubb, bruna ögon och en rygg att dö för, ett bröst att vila mot och en axel att luta sig mot när allt känns mörkt och otäckt. Någon på ens egen sida. En kind att stryka med handen över, ett hår att rufsa till, en näsas konturer att följa med fingertoppen. Jag saknar honom, vem han nu är. Den stora kärleken, eller kanske den lilla. Kärleken i vilket fall som. Mannen med skönheten inom sig, som kan visa känslor, och hantera andra människors känslor. Mannen som jag saknar så mycket att det gör ont i mig ibland.
Det kommer i perioder. När JAG mår bättre psykiskt finns det också plats för saknaden, för tankarna på någonting annat än det här, på den där trygga ryggen. Det är så stor skillnad på bra och dålig från mig där. När jag mår bra kan jag känna den saknaden, har inte fullt upp med mig själv och mina känslor som ständigt spelar mig ett spratt, utan jag kan tänka på honom, honom som jag saknar så himla mycket utan att ens ha mött honom. Energin till saknaden finns, jag känner mig så äckligt normal. Det är alltid bara när jag mår bra tankarna har plats. På honom, på livet som jag vill leva, som jag faktiskt längtar efter. Jag som aldrig trodde att jag skulle vilja leva så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar