Livet är ganska svårt just nu, samtidigt som det egentligen borde vara enklare än någonsin. Ätstörningen och jag är inte ett längre, vi är två ytterst olika individer, men tyvärr så påverkar vi varandra i allra högsta grad. Min familj övervakar inte längre varenda steg jag tar, jag kan träna utan att veta exakt hur mycket och hur länge, jag klarar av att småäta, att äta glass, godis och kakor (dock med ångest, men ändå) och jag kan umgås med mina vänner relativt bekymmerslöst. Ändå är det någonting som inte stämmer. Ätstörningen finns där i bakhuvudet hela tiden, men det är någonting mer. Någonting som gör hela min tillvaro jobbig, och samtidigt får den att kännas så meningslös. Någonting som gör så ont att det inte går att förklara. Kanske är det den där känslan av att livet rinner ifrån mig, att jag inte klarar av att hålla det kvar. Kanske är det vetskapen om alla de år som gått förlorade, som bara försvunnit ur mitt liv och aldrig någonsin kan komma tillbaka. Eller är det kanske vetskapen att jag fortsätter förstöra mitt liv, hela tiden, som gör så otroligt ont? Jag vet egentligen inte vilket, mitt humör och mitt mående varierar så mycket att det inte är klokt. Ena sekunden älskar jag livet, är positiv, har framtidsutsikter, drömmar och visioner. Andra sekunden är allting nattsvart. Jag ser ingen framtid, ingen mening och absolut inget liv. Jag kan lika gärna gå och gömma mig, dö, försvinna på direkten. Stunderna när jag mår bra får mig att hoppas, att tro på meningsfullheten i livet igen. Stunderna av mörker får mig att må sämre än det bara borde vara möjligt. Jag känner mig så dubbel. Så otroligt falsk. Frånvarande i mitt eget liv, och andra sekunden livs levande, till trehundra procent. Ena dagen kan jag cykla nästan fyra mil, skriva massa sidor psykologi, prata i telefon, gå på promenader, baka, vara i skolan och hinna med i stort sett allting jag vill. Andra dagar orkar jag knappt gå upp ur sängen. Vill det inte ens, hur roliga saker som än väntar mig. Jag saknar energi, motivation och livslust. Klarar inte av att bre en macka utan att fundera på hur jag ska kunna skada mig själv, plåga mig psykiskt. Jag som trodde att jag skulle må bra så fort jag och ätstörningen inte var ett. Istället känns alls nästan värre. Då fanns ju en förklaring, en ursäkt. Idag finns ingenting. Absolut ingenting.
Att vakna ett på natten i full ångest helt utan anledning, att gråtande somna på kvällen, att tackla minsta motgång som ett personligt hat. Det är jobbigt och svårt, och jag vill verkligen inte acceptera att det är så mitt liv ska se ut. Inte när jag vet att jag andra dagar kan vakna halv fem på morgonen, pigg som en lärka och så nyfiken på livet som det bara går. Då när viljan att ta igen alla de år jag missat finns. Då när motivationen får mig att älska allt och alla. Idag var en sådan dag från början. Glädjen över en ny liten kisse, motivationen för att cykla och upptäcka mitt land (notera landet, inte ett nytt land), och att se världen och solen ännu en dag. Nu har allt vänt. Jag kan omöjligt känna någon form av motivation inför att vännerna ska komma ikväll, känner akut och fruktansvärd ångest inför det faktum att någon ska komma till mig, se mig, höra mig, möta min blick. Rädsla. Ångest. Allmän smärta, helt utan naturlig förklaring. Min vardag i en ambivalent värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar