Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Känner mig något mer peppad på livet efter ett samtal med bästa M, men som det är nu känns faktiskt det allra mesta kaos. Det är liksom konstigt och jobbigt alltihop. Ingen som riktigt lyssnar eller bryr sig om vad man har att säga, ingen som uppmuntrar en för fem öre, och ingen som väljer att se vad som görs. Varje gång man säger någonting så är man bara jobbig och krånglig, och som det är nu är det bara jag som ifrågasätter saker och ting. Är det jag som är vettig eller jag som är blåst?
Trivs varken med jobbet eller med någonting runtomkring, men det känns ju för dumt att inte vilja vara kvar, med tanke på hur mycket jag har sett framemot det här jobbet. Vill ju inte komma hem med svansen mellan benen, men som det är nu är jag verkligen inte nöjd med situationen. Fick ny kraft förut när jag pratade med M, och hon rådde mig verkligen till att prata med den personalansvariga, så jag måste ta tag i det. Som det är nu kan jag inte ha det. Som det är nu vill jag verkligen inte ha det. Just nu vill jag mest bara åka hem. Se samma gamla saker som jag alltid ser annars och få göra samma saker som innan. Leva som jag känner till. Inte särskilt roligt, men ändå bättre än vad jag har det nu. Jag hatar att jag känner såhär, att det inte är bättre...