Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Att vara rädd för livet, det är inget positivt tyvärr. Till och med jävligt dumt faktiskt. Det är nu, när jag sitter här, fortfarande livrädd för att leva, som jag verkligen inser allt jag både har missat och missar just nu. Allt som jag är för rädd för, för liten till sinnet för att göra och gå igenom. För feg för att leva på riktigt, och alldeles för feg för att dö, även om det ibland varit min högsta önskan. Det är egentligen inget liv.

Jag vill också kunna vara spontan, göra oplanerade saker, kunna leva utan att ständigt gå runt med den där klumpen i magen. Med demonen som bekräftar att jag inte är värd ett skit. Men samtidigt är det min verklighet, det liv jag är värd, så egentligen kan jag bara tacka och ta emot. Be om ursäkt för att jag är en sådan vidrig människa och vänta på någonting bättre. Bete mig bättre för att förtjäna någonting bättre. Det är det enda jag kan göra i mitt liv. Eller acceptera mitt öde typ. Fast det känns som en så otroligt tråkig lösning. Jag vill ju leva lyckligt.