Förut idag hade jag en stund som kändes så otroligt bra. Jag och far min lagade mat, och jag står och kommer på mig själv med att tänka: "Shit vad härligt det är att JAG och inte ätstörningen kan bestämma vad jag ska äta till middag." Just då kände jag mig bara så otroligt frisk och normal, på något sätt kände jag mig så himla nöjs. Mina ätstörningar hindrade mig inte längre från att äta vad jag ville. Det har varit en så lång tid då jag ständigt varit sugen på olika saker, men aldrig nämnt dem som önskemål när familjen behövt matförslag, just för att jag inte vågat. Det har varit så förbjudet, och visst finns det förbjuden mat fortfarande, men knappast så mycket som det tidigare funnits.
Vi lagade färdigt maten och allt kändes fortfarande så himla bra. På något sätt kände jag mig stolt över mig själv, fortfarande när vi satt och åt till och med, just för att jag visste att jag aldrig ens hade vågat smaka på maten för ett halvår sedan. Att jag utvecklas hela tiden, även om det går otroligt sakta hela tiden. Det var först när vi var färdiga och jag satt uppe på mitt rum som chocken kom, chocken över vad jag gjort, och ångesten över maten jag ätit. Paniken som stegrades, hjärtat som bultade snabbare och snabbare och tårarna som brände innanför ögonlocken. Jag fick svårare att andas, kunde omöjligt fokusera på någonting annat än att jag både ätit för mycket och att jag ätit fel mat, trots att jag ätit min tallriksmodellportion precis som vanligt. Det hela slutade på två mil på träningscykel och en röst i mitt huvud som hela tiden påminde mig om hur vidrig jag är, hur vidrig jag ständigt varit och som berättade hur kass jag är, som inte längre är sådär smal och vältränad som jag en gång var. Inte längre någon kondition, inte längre sådär psykiskt stark. Inte längre anorektiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar