Jaha. Då var det första december och första advent, och för första gången i mitt liv har jag ingen som helst julstämning. Jag sitter i en stuga i Sälen, i en källarlägenhet som stinker gammal fylla trots vädring tillsammans med två skumma snubbar och vetskapen att jag ska bo här i fem månader. Det är jävligt lång tid. Just nu känns det ju sådär, men jag är ganska säker på att det kommer bli bättre med tiden. Jag saknar så himla många människor just nu. Vill bara vara dem nära, och det blir så uppenbart när man sitter ensam på en plats där man knappt känner en kotte. Visst, jag har ju Therese, men hur bra känner vi varandra egentligen?
Jag vill ha M här, en trygghet, en fin vän. Jag saknar henne, liksom jag saknar S och A och en hel massa annat fint folk. Jag vill träffa dem, krama dem och prata bort en hel massa tid med dem. Jag vill ha roligt, på riktigt. Förhoppningsvis kommer det bli så här också, åtminstone är det precis vad alla säger, men just nu känns det liksom lite deppigt. Saknar ALV lite, tänkte på maskeradfesten, på jobbjargongen och hela ALV-livet och känner hur mycket jag vill tillbaka dit igen, jag trivdes ju så himla bra. Jag vill jobba med Anna igen, med Maja och med en hel massa annat kul folk. Jag vill tillbaka. Jag saknar dem. Samtidigt vet jag att ingenting någonsin kommer bli som det var den här sommaren. Vi kommer aldrig jobba tillsammans igen, vårt lilla crew, och det känns lite jobbigt. Jag tycker ju så mycket om dem. Är så tacksam för att jag fått lära känna dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar