En sådan där fruktansvärt extremt omöjligt sällsynt dag har passerat. En dag där tyngden och självföraktet faktiskt har blandats upp av en hel massa glädje, ja faktiskt till och med lycka. Ett enda litet telefonsamtal fick hela min värld att glittra, min dag att lysa upp, och mina ögon att blänka.
Det är nämligen så att i detta lilla telefonsamtal ringde en man, en man som berättade att jag passade perfekt i vad de sökte, jag hade den personligheten de krävde och den erfarenheten de önskade för att arbeta på Astrid Lindgrens Värld i sommar. Lyckan. Lättnaden. Sommarjobbet fixat redan nu. Jag duger. Ja, jag passar till och med perfekt för just det här. Känslan är svår att beskriva.Antagligen svår att förstå för den som inte liksom jag känner sig totalt värdelös annars. Bekräftelsen på att jag kanske duger till någonting. Att till och med jag kan göra någon nytta. Euforin var total.
Sedan kom den, ångesten, som ett brev på posten. Inte tusan är jag värd det. Inte för fem öre. Jävla förbannade äckel kan inte göra det. Jag har inte rätt att jobba. Inte rätt att känna mig nöjd och lite stolt över mig själv. Föraktet biter tag i mig igen. Hatet gentemot mig själv kommer närmare och närmare. Nuddar mig. Äter upp mig. Dödar mig långsamt. Vidriga äckelfetto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar