Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Dagarna känns ofta så konstiga, jag kan inte bestämma om någonting i mitt liv går bra eller dåligt just nu. Jag har totalt förlorat all motivation till att plugga, studera och utvecklas, och har istället bara ork för att göra nästan ingenting. Det känns som att min livsgnista totalt försvunnit, och jag har inte en aning om vad jag ska göra för att få tillbaka den. Jag orkar inte tänka på framtiden, har ingen ambitionsnivå kvar och vill inte se allt som jag verkligen behöver göra. Istället glider jag igenom dagarna, skjuter upp saker och ting hela tiden och saknar totalt intresse av att ta tag i mitt liv. Energin går liksom till helt fel saker.

Jag önskar att jag kunde vara som förut. Effektiv, ambitiös och smal. Mager och liten, både till storleken och till sinnet. Det är liksom nu som jag håller på att växa upp, kan inte komma ifrån det längre. Jag måste förbereda mig mentalt för allt det som väntar i vuxenvärlden. Allt det där som alla gjorde för flera år sedan. Bara det faktum att jag snart kommer behöva dricka alkohol får mig att darra av ångest och panik. JAG kan ju inte dricka sådant, då blir jag ju smällfet direkt. Ångesten och rädslan som avlöser varandra. Båda finns där, konstant. Jag vet inte riktigt vilken som är värst. Självföraktet och besvikelsen över hur mitt liv har blivit finns där också. Ingenting blev liksom som jag tänkte mig, och nu, när min ungdom är påväg att försvinna klandrar jag ständigt mig själv för att allt blivit som det blivit. Det är ju bara mig själv jag kan skylla när det är mitt eget fel.

Samtidigt längtar jag ju faktiskt efter någonting bättre. Jag vet att jag innerst inne vill gå vidare i mitt liv, utvecklas till den individ som jag så gärna vill vara. Den där jag känner att jag verkligen kan stå för att vara. Jag kan inte gömma mig i min ätstörning hela livet, kan inte hålla den kvar, hur trygg den än är, den tar ju så mycket mer än den ger. Ändå vågar jag inte släppa den till fullo, glider kvar i den tillsammans med mitt förakt. Hatet mot mig själv för att jag inte ens klarar av att bli frisk. Inte ens klarade av att bli sjuk på riktigt. Misslyckandena. Känslan av att jag verkligen är totalt värdelös och vetskapen om att det verkligen stämmer. Jag betyder ingenting. Som luft, som en bubbla i bubbelvattnet, som en myra på marken. Någon att trampa på. Någon som förtjänar det som straff på dennes existens. Mitt straff på grund av att jag fortfarande lever.