Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Ångest över hela universum just nu! Varför? Åh vad jag önskar att jag vore bättre på att tänka efter innan jag gör något, istället för efter som jag brukar. Blir som vanligt så otroligt irriterad på mig själv, trots att jag vet att det inte är så mycket att göra åt nu i efterhand. Varför är jag så korkad, så glupsk och så äcklig? Det är bara feta som äter och fikar konstant, och fet, det är det sista jag vill bli.

När vi satt och åt idag, pratade mamma om att jag borde bli så bred som möjligt, knappast bokstavligen talat, utan hon menade att jag borde bli så allsidig som möjligt, och inte grotta in mig i alla mina miljoner fixideer. Dock missuppfattade systeryster det, och tittade på mamma och sa; Nej mamma, Linna vill inte bli så bred som möjligt, hon vill vara så smal som möjligt!

Hon anar inte hur rätt hon har. Så klockrent egentligen, samtidigt som jag just nu inte gör någonting för att komma så långt. Får dock världens flashbacks från för ett år sedan, då jag vägde 47,1 kg denna morgon. Minns det minst sagt som om det var igår eftersom jag tog mängder av prover just denna dag, mot mitt konstiga  magont, som berodde på en enda sak; ätstörning. Jag manipulerade allt och alla till att jag åt regelbundet och ordentligt, att jag mådde bra, förutom magontet, som fick mig att vrida mig i kramper vissa nätter. Väl hos läkaren tog vi tusen blodprover, och jag var livrädd för att ha för lågt kaliumvärde, eftersom han berättade att det var ett tydligt tecken på ätstörningar. Det är läskigt så desperat jag var. Jag hade lite drygt en helg på mig, som jag ansåg det, att försöka höja mitt kaliumvärde, och googlade för fullt för att veta vad jag skulle försöka äta under helgen, allt för att höja mina värden så att ingen skulle fatta misstankar. Just då var jag tacksam över att värdena var bra, mycket på grund av min saltbrist, men såhär i efterhand önskar jag att vi dragit upp allt då, när jag fortfarande var dålig. Med en diagnos skulle hela jag känna mig lugn. Istället känner jag bara en enorm saknad.