Jag känner mig så kluven till allting just nu. På vilket sätt har jag svårt att förklara. Nu när jag känner att jag psykiskt är på väg ner igen, dock inte kroppsligt, har jag svårt att välja. Är anorexidiagnosen verkligen den framtid jag vill ha? Är det det livet som jag vill leva, den situationen som jag vill hamna i. När jag frågar mig själv blir svaret JA, det är vad jag vill. Det finns en anledning. Jag söker bekräftelsen, magerheten och skönheten. Jag vill komma tillbaka till den inre styrkan, den egna motivationen och den enorma kraften jag hade förut. Känslan av oövervinnlighet. Den är stark. Starkare än minnen av ångest och panik, salta tårar och stressade rörelser. Starkare än känslan av en hungrig mage och en tom blick. Fruktansvärt stark helt enkelt.
Samtidigt undrar jag vad min ätstörning har tagit ifrån mig? Jag har nu under tvåan märkt mer och mer vad jag missat under ettan. Vänner, öppenhet och frihet. Ärliga svar på vänliga frågor, små portioner av lycka. Allt det som jag sa nej till i ettan, utan att tveka. Vänner var något jag både ville, och inte ville ha. Jag ville ha dem för att känna att jag dög, att jag betydde något, men avskydde dem mer än något annat för att de la sig i. Hatade när en av dem var orolig över att jag aldrig åt, var så arg att jag kunde spricka när en annan bad sin mamma ringa och prata med mina föräldrar om mina matvanor. Förbannad och fylld av avsky över vänlighet och hjälpsamhet. Hur kunde jag? Samtidigt kan jag ibland undra varför inte fler såg vad som hände. Var jag så sluten och otrevlig? Jag vet faktiskt inte.
Det är inte bara mitt första intryck och mina nya vänner under ettan som ätstörningen tagit ifrån mig. Också min syn på mat och normalitet är helt borta. Hur ser en normal portion ut? Jag har inte en aning. Är en potatis normalt, eller kanske tre? Hur mycket ris bör man ta, och hur mycket kött? Jag vet inte alls. Jag saknar helt uppfattning kring vad som förväntas, är normalt och vad som är mycket när det gäller mat. Själv skäms jag nästan över min glupskhet när jag tar en hel potatis, och får panik när jag ska ta pasta eller ris hemma. Hur mycket ska det egentligen vara? Visst, man kan lura många med hjälp av olika stora tallrikar, men det går knappast att göra så överallt. Hur gör man för att äta normalt? I vilken ordning äter man? Det är just sådana saker jag inte har en aning om. Hur gör man för att inte automatiskt ljuga om hur mycket man ätit, för att inte hitta på olika rätter, eller för att inte ljuga ihop olika ursäkter att berätta för allt och alla?
Ena stunden är jag glad över att jag fått befinna mig nere i ätstörningarnas hemliga land, fått lära mig deras koder och hemligheter, och har något att längta till. Andra stunden är jag tacksam mot livet som valde att dra tillbaka mig upp mot ytan igen, som valde att locka mig till den plats där jag egentligen bör vara. Samtidigt hatar jag livet mer än något annat just av den anledningen. Smalt är vackert, och det är nog där jag för alltid kommer att befinna mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar