Just nu är jag arg, sur och tjurig över något jag egentligen inte förstår varför. Mina planer och tankar ändrades, kan det vara det det beror på? Antagligen.
Jag märker det mer och mer nu, hur kontrollerande allt det här är, och funderar för fullt på om jag kommit in på rätt spår, eller om det är helt fel väg jag går? Än finns det möjlighet att vända och gå tillbaka, det vet jag. Jag ville/kunde inte äta en daimgodis idag, fick en av Tilda, men spottade ut. Började tänka på hur tjock jag skulle bli om jag åt den, hur glupsk jag var som ville äta den, och hur äckligt det är med så glupska människor. Jag blev verkligen äcklad av mig själv, och spottade ut den ganska snabbt. Inte skulle väl jag, som är så fet, ful och äcklig äta mer än jag verkligen måste? Det känns bara så fel, så otroligt fel.
Håller för tillfället på och städar mitt rum, och uppmuntrar mig själv till att dammsuga. just för att jag vet att jag förbränner mer då, än när jag bara sitter här och skriver. Annars hade jag kunnat skriva hela dagen. Det känns som att jag har mycket att skriva av mig, många tankar jag vill dela med mig av, men inte energi till att göra det just nu. Istället drömmer jag om en plats och en tid då vågen visar många många kilon lägre. Att blicken lär vara dödare och ångesten större i den tiden, är antagligen något jag måste acceptera, om det nu är dit jag vill komma...
Jag vill inte komma till ångestens och ondskans helvete, jag vill inte ner i smärtans grop, utan vill bara vara smal. Tyvärr har jag redan varit på besök där nere, och vet, att bara vara smal inte existerar. Vill man vara fin får man lida pin, och det är minst sagt så det fungerar nere i ätstörningarnas svarta helvete.
Jag tittar mig i spegeln många gånger varje dag, tar klivet upp på vågen så ofta jag känner att det behövs, och försöker att leva som jag önskar att jag gjorde lite oftare. Idag har varit en hyfsat bra dag, till skillnad från igår, men den bästa dagen var onsdagen, då jag klarade mig som jag hade bestämt. Problemet är att en bra dag kräver flera. Om jag gör ätstörningen glad en dag, vet jag att hon kräver flera bra dagar, hon tar dem för givet, och straffar mig efter det. Egentligen är det så fruktansvärt ovärt, men jag vet att det är priset jag kommer tvingas betala för att vara smal. Ofta funderar jag dock på hur de som är smala gör egentligen? Alla kan ju omöjligt lida av anorexi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar