Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Allt är liksom huller om buller, bak och fram. Var på väg att börja gråta idag, eftersom mamma köpte Easytones, och jag inte fick några. Jag kände tårarna bränna rejält bakom ögonlocken, blinkade som bara den och var allmänt tjurig och sur. Särskilt när mamma undrade om jag ville prova dem i en annan färg, trots att hon bestämt att jag inte skulle få några. Så himla onödigt bara...