Fast

Känner en enorm saknad just nu, tänk den ljuvliga sista tiden i nian. De underbara sista veckorna, just de veckorna alla längtat efter ända sedan första gången. Musikalen, den underbaraste delen av skolan! Den sammanhållningen, det magiska avslutet. Det sista vi gjorde tillsammans, allihop. Då vi svetsades samman, och jag mer och mer blev den jag ville vara. Jag var mitt inne i ett viktflow då också, kilona försvann, och jag riktigt njöt av livet. Så himla underbart. Manusgruppen hade jobbat för fullt i flera månader innan, och vi som skulle ha roller fick reda på dem ungefär en månad innan arbetet började för fullt. Ragnhild, det var jag det. Den fulla kolloledaren, som rymt från rehabiliteringscentret i Helgesbo. Så himla sjukt, men också så otroligt roligt. Jag fick göra en av de sakerna jag verkligen älskar. Jag fick spela någon annan än mig själv, fick synas och höras, märkas och vara en i en gemenskap. Jag kände mig omtyckt och viktig. Utan min roll, var musikalen som vilken tråkig kollohistoria som helst. Musikalen gav mig allt.

Det var underbara tider det. Musikalen gav mig min revansch, den var mitt bevis på att också jag var någon. Jag blev accepterad och uppskattad, och den känslan betydde så otroligt mycket för mig, just då. Att sluta nian, en så himla dubbel känsla. En del av mig var överlycklig över att äntligen få börja om på riktigt, bli den jag ville vara, och för all framtid slippa min gamla skola, medan en annan del av mig grät av ångest. Vad skulle nu hända i mitt liv? Tänk om ingenting skulle bli som jag tänkt mig? Nej, precis så blev det. Ingenting blev som jag förväntat mig, men bra, det blev det ändå. Till viss del i alla fall...