Ångest och nygamla insikter

Vi gick en promenad idag efter lunch. Som vanligt. Jag märker mer och mer hur stor skillnad en tio minuters promenad kan göra för min koncentration på eftermiddagen. Att få koppla bort, slippa sitta ensam tillsammans med ångesten för en liten stund. Slippa de allra värsta fetkänslorna, den allra värsta inre smärtan efter varje måltid. Tänk att små promenader och liknande sysselsättning kan göra så stor skillnad. Det är riktigt underbart. 

Jag har insett det mer och mer nu, att jag måste lära mig att tackla ångesten på olika sätt. Ofta lyckas jag, men ibland känner jag verkligen det där suget att göra ångesten till viljes. Jag önskar att jag gjorde det lite mer ofta än ibland dock. Ätstörningen pickar på mig, vill att jag ska bli smal igen, och jag vet att också jag drömmer om det. I allafall lite smalare, kroppen jag har just nu, känns inte som min kropp. Inte alls. Och en ätstörning, det har jag nog insett att jag fortfarande har. Knappast anorexi längre, men ätstörning UNS. Jag förstår det nu, men tänker absolut inte söka hjälp förrän jag är nere på anorexinivå igen. Inte kan väl ett fetto gå till en psykolog och klaga på en ätstörning heller? Alla vet ju att ätstörda människor är smala människor, så enkelt är det. 

Jag vet innerst inne att det inte är normalt att ägna timmar varje dag till att planera vad jag ska eller inte ska äta, hur mycket jag ska träna, vad jag ska tänka på, vilka livsmedel som absolut måste undvikas, hur jag ska överleva morgondagens ångest och så liknande. Vilka sjuttonåringar gör det egentligen? Det är ju nu jag ska passa på att leva, inte ligga och känna tårarna bränna av ångest bakom ögonlocken. Det är nu jag ska gå på fester, leva livet och njuta av dagen. Längta efter sommaren och pussa fina pojkar. Jag gör ingenting av det, utan lever fortfarande i min lilla egna bubbla. Funderar för fullt på att bli vegetarian, eller i allafall övergå till så mycket vegetarisk mat jag bara kan. Det känns bättre, mer rätt, både för miljöns skull, och för mina kalorier.

I min egna lilla bubbla är kraven höga. Utsidan ska vara perfekt, allt ska se bra ut. Bakom den fint polerade ytan ska inte en människa veta vad som gömmer sig. En kompis från högstadiet pratade med mig idag, och berättade att jag såg så pigg och kry ut, vilket inte direkt var det bästa han kunde ha sagt. Pigg och kry kommer alltid att vara förknippat med tjock för mig. Hans andra kommentar om min klädstil kändes dock betydligt bättre, det är ju inte direkt varje dag en kille berättar att man har en härlig och cool klädstil. Det är nice! :)

Annars har inte dagen inneburit så mycket, mer än magont, ångest och konstiga mättnadskänslor. Jag bakade lite smarriga fruktochnötbollar, med alldeles för många kalorier i (dock inget socker mer än fruktsocker), samt köpte flingor för första gången på evigheter. Min kära müsli kan behöva en konkurrant, i form av Frebacos Fullkornshavreringar utan tillsatt socker. Hyfsat goda, dock inte så goda som jag hade tänkt mig...