Igår skrev jag mitt första IG-prov någonsin, i Fysik, slutade tidigt och var sedan och simmade med fina familjen. 2000 meter bröstsim och 500 meter rygg blev det innan alla tjatade om att det var tillräckligt. Vadå tillräckligt? Med min kropp kommer ingenting att räcka. Emellan skolan och simhallen hann jag också med en timmes promenad/joggingtur i Kalmar, massa Håkan Hellström och lite för mycket mat.
Jag bryter ständigt mina egna löften, trots att jag vet vad resultatet blir. Jag vill ha M:s kropp, riktigt smal. Det är dock väldigt läskigt, jag misstänker starkt att M lider av en ätstörning, antagligen anorexi. Jag vill så gärna hjälpa henne, men vet inte hur jag ska göra. Samtidigt är jag så fruktansvärt avundsjuk på henne. Jag vill också ha de benen, de är verkligen to die for. Jag vill ha magerheten, men knappast ångesten. Allt är så himla dubbelt, men som jag lever nu lever jag redan mitt liv med ångest.
Jag känner mig liksom halv på något sätt. Inte komplett. Det är så svårt alltihop. Denna veckan har jag promenerat ängörundan fem gånger sammanlagt. Det är inte så mycket med tanke på min fettprocent. Så gigantisk just nu. Ingenting som jag gör duger. Jag kan alltid prestera lite bättre, alltid springa lite längre, tänka lite smartare, hinna med lite mer. När kommer det jag gör duga egentligen? När kommer min familj se det jag har gjort, och inte bara lägga märke till det jag inte hunnit med? En stor fråga i mitt liv. När kommer jag att duga som jag är för någon, inte minst för mig själv?
Tidigare tittade mamma och pappa menande på mig för att min kropp var lite för smal, nu av den motsatta anledningen. Jag kände deras blickar etsa sig fast mot mina feta lår, min stora breda rumpa och min dallriga mage igår. Det var så hemskt. Jag riktigt kände hur överviktig jag var, hur dags det är att banta ner mig på riktigt. Att jag vägrade McDonalds när vi åkte hem kändes dock lite bättre. Jag vill verkligen aldrig äta någonting därifrån igen. Allt liksom badar i fett...
Ångesten har dock börjat komma oftare och oftare nu. Jag avskyr mig själv mer och mer, och mår riktigt dåligt om jag inte rört mig alls någon dag. Det är nog dags att börja ta tag i mitt liv och göra som ångesten ber mig om, så jag slipper de känslorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar