Jag vill så himla mycket med mitt liv, samtidigt som det vissa dagar känns som att jag inte har ett enda mål. Det är iochförsig sant. Jag har inga mål, bara en hel drös med drömmar och visioner. Tankar och önskningar. Min lista på vad jag vill göra innan jag dör skulle kunna bli hur lång som helst, men så lite händer. Att diagnostiseras med Anorexia Nervosa, är en punkt på min lista, liksom att verkligen leva livet. Ofta funderar jag på hur det kan gå ihop. Hur kan någon (jag) egentligen ha som mål att må sämre än man tror att man kan må. Längta efter döden mer än man älskar livet, och ångra varenda andetag, i rädsla för att få i sig en liten kalori för mycket. Hur kan det vara det som jag strävar efter?
Samtidigt vet jag att det är mitt enorma behov av bekräftelse som spökar. Jag fick aldrig min diagnos sist jag var sjuk, jag nådde aldrig min absoluta botten. Jag blev aldrig Linna - hon med anorexi. Jag strävar efter en identitet i allt det där sjuka. En identitet som jag kan stå för, känna är just jag. Just nu passar jag inte alls in. Jag är alldeles för stor, tjock och klumpig. Missnöjd, missbildad, missanpassad. Utanför det perfekta livet, det som alla i min närhet verkar leva. Jag sitter här, gråter osynliga tårar som inte en endaste lägger märke till, precis som det var för ett år sedan. Då jag inte bara var sargad i själen, utan också i kroppen. Jag blev aldrig så smal som jag ville vara just då, nu är det dags att ta revansch.
Mitt enorma behov av kontroll finns också här, mitt i all ångest och vilja. Känslan av att forma min kropp, svälta ner mig och bli den jag verkligen vill vara känns så lockande, ändå tar jag aldrig tag i det. Jag är för lat, för fäst vid livet, trots att jag vet hur underbart livet som väntar kommer att vara, bara de 20 kilona försvinner. Då kommer jag vara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar