Jag tänker för mycket. Så enkelt är det. Funderar, analyserar och funderar lite till. En minut om dagen blir till en timme, som blir till flera timmar. Ofta är mat det stora ämnet. Är det för mycket, eller normalt? Hur ser en normal portion ut egentligen? Hur många kalorier är det egentligen? Hur mycket grädde är det i, och hur mycket kolhydrater innehåller det här? Det funderar jag mycket på. Att jag äter mer än jag borde, det råder det ingen tvekan om. Att jag tränar för lite stämmer det med. Ändå har jag inte gjort något åt det. Nu är det dags. Efter idag ska jag ha stenhårt godisförbud, ända tills jag åker till USA, så enkelt är det. Jag måste, både för min egen skull, min hälsas skull och för min framtid.
Att jag lassade över en del av mina problem på E idag, känns lite fel. Jag vill inte att hon ska fundera på hur jag mår, eller på mitt beteende. Samtidigt är det ett sätt att få bekräftelse, att synas och märkas. Jag både vill och inte vill berätta precis hur jag mår. Jag vill öppna mig, slippa bära på alla mina problem alldeles själv, slippa vara den enda som hatar mig själv mer än något annat, dela smärtan och ångesten i mer än en del. Samtidigt vill jag inte för allt i världen att någon ska veta hur dåligt jag mår. Ingen ska få veta, just eftersom jag vill tillbaka. Om fina E skulle förstå skulle hon hindra mig. Nu vet hon inte vad hon ska hindra mig från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar