Jag har fallit för frestelserna. IGEN. Jag blir så himla arg på mig själv. Hur kan jag tro att jag ska kunna bli smal om jag äter som jag gör nu. Hur kan jag ens tänka så? Som kompensation blev det en femtio minuter lång joggingrunda, runt i stort sett hela byn. Jag kom långt, det måste jag erkänna, trots att jag joggade så himla sakta. Men nöjd, det skulle jag knappast kalla mig.
Det var studie och yrkesmässa idag i skolan, och jag var på föreläsningar om psykologi, studier utomlands och om Lunds universitet. Det är så svårt och veta vad jag ska välja. Jag känner egentligen att jag knappt har någon aning, samtidigt som jag till viss del vet precis vad jag vill göra. Studera utomlands vore en dröm. Kanske till dietist i Australien. En upplevelse, en enorm erfarenhet och världens chans. Jag vet i vilket fall som helst att det är dietist jag vill bli, helst med inriktning på ätstörningar. Det är så himla intressant, och jag tror att det kan vara en fördel att ha varit där själv. Om man nu ens kan säga att jag har det. Okej, egentligen vet jag om att jag har en ätstörning. Det är INTE normalt att ägna större delen av sin vakna tid på tankar om mat och träning, vikt och kompenserande. Ändå kan jag omöjligt låta bli. Det går bara inte. Det är ju det jag lever för, att bli smal. Ändå kämpar jag knappast så hårt som jag borde. Inte alls egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar