Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Dagarna rullar på något märkligt sätt på hela tiden här. Det som för fyra veckor sedan inte ens existerade är nu min vardag. Hur blev det ens möjligt? Det är så konstigt. Ändå är jag redan nu så trygg att jag letar vidare efter nästa kick, nästa mål, nästa äventyr. Vad kommer att hända då? Vart kommer det att ta mig?

Precis när jag kommit hit lovade jag mig själv att aldrig mer ta avsked av min familj och mina vänner så som jag fick göra när jag flyttade hit, så som jag gjort varje gång jag försvunnit någonstans. Idag känns det löftet otroligt avlägset. Varför stanna hemma när det går att uppleva världen. Upptäcka nya sidor hos sig själv. Se vem man egentligen är. Allt för ofta är det dock sidor jag inte tycker om som upptäcks. En rastlöshet som en dag kommer ta kål på mig, Det är en av mina största rädslor. Att aldrig kunna hitta ro någonstans. Ska livet vara så här för evigt? Upplevelserikt och allt som oftast fantastiskt roligt, men var kommer tryggheten in? Den där tryggheten som inte enbart kommer ifrån mig själv. Det är den stora frågan. Samtidigt som det här livet ger mig så otroligt mycket just nu ger det ju ingenting i längden. Vad är det egentligen man ska sträva efter i livet? Det som ger mest, men på lång eller kort sikt?

Egentligen är det ju enklare än någonting annat, om man bara är lite logisk. Framtiden vet jag ingenting om, här och nu vet jag massor. Varför fokuserar jag inte bara på att göra här och nu så bra som det bara är möjligt, istället för att älta framtid, drömmar och visioner fram och tillbaka. Det kommer ju ändå aldrig bli som man vill. Det borde jag ju ha lärt mig vid det här laget.

Jag vaknade inatt av att jag drömde, jag drömde att jag blivit mamma till en fantastisk liten baby. Vem som var far var den stora frågan, det jag egentligen inte visste. Var det M, eller någon helt annan? Det var obehagligt, men tryggt på något sätt. Barn. En del av livet som jag mer och mer inser att jag verkligen drömmer om nu. Jag vill bli förälder, inte idag, men inom några år. Leva familjeliv. I min illusion har jag hittat tryggheten där och då. Då kan ju inte rastlösheten vara lika påtaglig. Borde inte vara det. Får omöjligt vara det. Om jag ens någon gång kommer till familjestadiet.