Nu
i eftermiddag gick jag en promenad i området, Volksgarten, parken
som ligger här i området har verkligen fått en plats i mitt
hjärta. Så fantastiskt. Det är häftigt
det här, att det bara går att byta liv härs och tvärs. För fyra
veckor sedan var jag hemma, vi firade morfars födelsedag för fullt,
hade middag med mina kompisar, jag hade en hel vecka kvar hemma. I
min vardag och i det som är och alltid kommer vara mitt liv. Bara
inte just här och nu. Första veckan saknade jag alla så otroligt
galet mycket. Kanske blev det annorlunda direkt när vi kom in i
rutiner. När jag började veta vilka folket runtomkring mig är och
vad de gör. Hur de är. Det börjar bli lite mer tryggt och hemtamt
nu, äntligen. Det är bara i min lägenhet det fortfarande känns en
smula obehagligt. Jag trivs inte med boendet, och jag trivs inte med
folket. Det känns som en hotfull stämning, ingen tycker om någon
annan och om någon har någonting att säga någon annan så är det
bara kritik att vänta sig. Det känns lite otryggt och ytterst
omysigt, men det får gå. Jag vill inte förlora mer på det här än
vad jag redan har gjort. Det blir ett extremt dyrt boende med tanke
på hur lite jag får för pengarna här. Jag vill ju inte ens nyttja
någon av våra gemensamma faciliteter för att det är för äckligt.
Att människorna som bor här verkligen har bott såhär, mer eller
mindre lång tid, det är för mig en gåta hur de har lyckats med
det.
I
övrigt
känns allt okej nu. Jag börjar bygga upp min egen trygghet, lite
mer för varje dag. Jag kan ta en dag för mig själv, utan att
träffa någon annan. Så länge jag har musik och podcasts så
klarar jag mig. Röster i min omgivning. En känsla av att inte vara
så ensam. Varför jag nu är så otroligt rädd för det. Att bli
lämnad. Övergiven. Fullständigt ensam. Jag har ju aldrig ens
upplevt den känslan förut. Ändå gör den sig så påtaglig så
fort jag inte har någon annan omkring mig eller någonting
inplanerat att göra. Det är så märkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar