Tankarna
snurrar, fram och tillbaka, hit och dit. Jag är i Tyskland nu. Var
hade jag varit annars? Vad hade jag gjort? Vilka möjligheter hade
jag haft? Den ständiga rädslan för att vara låst någonstans. För
att inte riktigt veta vad jag vill eller var jag är. Vart jag är
påväg? Vad har jag egentligen i mitt liv som betyder någonting på
riktigt? Ingenting. Den vanliga säsongsångesten, rädslan för
planering, och den lika stora rädslan för ovissheten. Jag saknar så
mycket och så många just idag. Sommaren. Så fina människor som
jag lärt känna i olika omgångar. Så många som betyder så mycket
för mig. Som finns i mitt liv, mer eller mindre hela tiden. Nära
eller lite längre bort. Jag vet inte, stressar upp mig över beslut
som behöver tas redan nu, men som jag inte kan leva i förrän till
sommaren igen. Tankarna går runt. Är det här det jag verkligen
vill, eller är det en enkel och trygg lösning. Jag slipper ju
försöka. Det känns tomt och konstigt att jag inte ska vara med
ifrån början i år. Är min tid som ansvarig över, för alltid,
eller bara för nu? Hur ser planerna i mitt liv ut egentligen? Vad
borde jag tänka på? Vad borde jag vilja? Vad vill jag egentligen?
Jag känner mig stressad, är rädd att säsongslivet är över, är
jag verkligen helt klar med det och allt vad det innebär? Borde jag
försöka få till en säsong utomlands? En sista ansvarssommar på
ALV så småningom? Hur ska jag tänka, och vad ska jag prioritera?
Vad vill jag egentligen göra? Nu och framöver. Jag stressas av
tanken på att allt i livet någon gång behöver bestämmas. Att det
inte går att vänta och vänta och se att det löser sig. Att man
ibland måste vara den som löser någonting, vare sig man vill eller
inte. Hela mitt liv vilar ju på sätt och vis i mina händer. På
ett eller annat sätt. Det är ju det som blir det obehagligaste av
allt. Insikten av att det är upp till mig.
Varje
gång jag funderar kommer jag in i samma banor. Ältar, grubblar och
tänker. Fastnar i samma gamla mönster om och om igen. Så som jag
alltid har gjort. Kanske för att jag är så jävla rädd för att
gå miste om någonting. Någonting som jag hade kunnat gjort, eller
kanske något som jag borde ha hunnit med. Som om hela livet handlade
om att stressa från plats till plats och uppleva så mycket som
möjligt. Det kanske är vad det handlar om. Jag vet inte längre.
Jag
skräms av min rädsla för fasta punkter. För att ha någonting i
livet bestämt, planerat eller uppstyrt. Jag vill ju kunna ändra mig
hela tiden. Jag vill inte fastna, är en rastlös och rotlös själ
och funderar på hur tusan den ska gå att tämja. När var och hur
ska jag hitta ro? Vad är det jag egentligen vill? Är det någonting
jag letar efter i livet? Harmoni? Trygghet? Kärlek? Jag vet inte
alls, den stora frågan finns ju kvar. Kommer jag känna mig
tillfreds när jag har det? Kommer jag känna mig nöjd med var jag
är och vad jag gör om det går i uppfyllelse? Jag tvivlar. Det
handlar kanske faktiskt om gener. Om en vilja att uppleva upptäcka
och utvecklas, i vardagen, i nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar