Jag vet inte varför
jag skriver här överhuvudtaget. De senaste månaderna har jag
verkligen lärt mig att uppskatta att skriva för hand. Att få känna
att man skriver orden, forma varje enskild bokstav med pennan. Det
tar längre tid, men fungerar lite som terapi hela grejen. Att kunna
bläddra i något och se vad jag tänkte, tyckte, kände och trodde
känns fint. Som ett viktigt bevarande på något sätt. Någon gång
har ju alla de där tankarna tyngt en, glatt en och betytt någonting
för en. Att skrivande kan vara så läkande. Det gör mig så
fascinerad.
Dagarna bara går
här, och allt som oftast gör det mig otroligt stressad. Att tiden
bara försvinner iväg, helt utan att man själv gör någonting
meningsfullt. Tiden fram till verkligheten. Det bästa jag vet. Att
veta att det bästa med en helg är att jag jag oftast får hänga så
mycket jag vill med mina två finaste. Prata. Skratta. Äta. Göra ca
allt som känns viktigt nu. Njuta av livet mest. Försöka påverka
roomies med kärlek i alla dess former, laga mat som är så äcklig
att man vill gråta, skratta tills man nästan kissar på sig, njuta
av meningslösheten i vardagen. Av att det finns så få måsten.
Egentligen den bästa känslan i världen. Det gäller att passa på.
Nu är hembiljetterna bokade för nästan alla oss här. Alla vi som
just nu är, och senare en gång var, just den här kursen. Som
skrattade åt lärarens skämt, suckade åt meningslösa uppgifter
och gladdes åt att få umgås med varandra. Snart är vi ingenting
tillsammans mer, bara någonting som en gång varit. Vi går vidare i
våra liv, en och en, eller ibland två och två. Ett par har det
blivit, utav alla oss. Jag går vidare till min park. Till en sommar
som jag inte vet vad jag känner inför. Tryggheten blandas med
otryggheten. Borde jag helt byta grej, inte fortsätta att
krampaktigt hålla kvar i någonting som en gång varit? Jag vet inte
längre. Har varit i den omvända situationen varje år innan, bara
just i år är det annorlunda. Förutsättningarna är annorlunda.
Jag har som alltid ett val. Den enda skillnaden, är att valen just
nu är lika. Det gör allt som allra svårast. Att ingenting kommer
att bli som jag kan det varken här eller där. Att jag börjar, inte
på noll, men iallafall på tre, och inte på det klassiska tio. Att
jag kommer in i säsongen så mycket senare än vanligt, och på
något vis tror att jag kan få ner de förra fyra fantastiska
sommarmånaderna i fem ynkliga veckor. Vill bara banka mig själv i
huvudet för att jag ska inse att det inte går. Det kan inte gå.
Logisk nog för att inse det borde jag väl ändå vara?
Jag saknar så
mycket av det som var förra sommaren idag. Det som där och då var
min trygghet. Alla dem som jag varken har här och nu, eller kommer
att ha där. Mitt vidar. Mitt andra hem. Det som Verkligen blivit
hemma. Jag är rädd för att gå miste om den känslan i sommar. För
att jag förväntar mig för mycket, samtidigt som jag knappt vågar
förvänta mig någonting i rädsla för att bli besviken, och går
runt och redan nu är ledsen över hur tråkigt det kommer vara i
sommar jämfört med tidigare år. En så ond cirkel och så korkade
tankar… varför måla fan på väggen och göra saker dåliga innan
man ens vet hur det blir? Ibland är man så otroligt korkad.
I övrigt jobbar jag
på att släppa någon helt ur mitt liv, att gå vidare, att sluta ta
allt i livet för seriöst, för på riktigt, vem kommer någonsin
ångra att man ibland tillät sig att tycka lite för mycket om
människor, än om alternativet? Allt i livet behöver ju verkligen
inte vara blodigt allvar, att man har haft roligt lär ju aldrig vara
något man önskar vore ogjort? Dessutom måste jag jobba med mig
själv. På att våga chansa. Hoppa. Falla. Tas emot. Slå i. Lära
mig att ett platt fall alltid innebär att man kan resa sig igen. Att
man måste resa sig igen, inte bara ligga där på marken och ruttna
bort. Hur roligt vore livet där nere egentligen? Att lära sig att
det är okej att slå i, att skrika och gråta för att det gör så
jävla ont rent utsagt, men att man inte kan spinna på att det gör
ont för evigt, även om det fortfarande skär som knivar vid varje
rörelse. Förr eller senare går det över, och gör det inte det är
det bara att vänja sig vid smärtan och se det som en ny
förutsättning. Det är det här vi har att jobba efter nu, bygg upp
ditt liv utifrån de nya förutsättningarna. Därför kan jag
omöjligt gå runt här och tycka att det är svårt att släppa
taget om den där idioten jag en gång blev kär i. Fortsätta veta
att allt det som blivit fult nu också en gång varit fint, absolut,
annars hade han ju inte varit kvar i mina tankar, men att också inse
att just nu är det ganska så fult, och verkligen ingenting att
hänga i julgranen. Det finns någon annan, någonstans, någongång.
Antagligen först när jag lärt mig uppskatta mig själv ordentligt.
Ibland kan jag
fastna i tankar kring när allt var fint. De där första veckorna,
den första månaden. När allt var nytt och spännande. Varmt.
Tryggt. Hans händer över min rygg, mina lår, min mage, min hals.
Hans enkelhet. Hans humor. Hans dialekt. Hans sätt att vara. Glad.
Rolig. Snäll. Lite mjäkig. Rädd för att göra fel. Rädd för att
komma för sent, för att någon annan inte ska uppskatta det man
gör. Till lags. Alldeles för många till lags, så många att man
nog glömmer bort de allra första. De som kommit lite innanför. Det
sökande. Det uppskattande i honom. Det simpla. Det varma. Det stora
hjärtat. Hans sociala kompetens. Som tyvärr inte sträckte sig så
långt som att inse att en åt gången är mer än nog. Det
skämtsamma leendet, de varma blå ögonen. Vad såg han ens i mig?
Kanske var det därför det var omöjligt. Mitt eget tvek på vem jag
är. Jag vet inte längre. Jag tror egentligen inte det. Med honom
var jag mer säker. Jag ville ju veta allt allt allt om vem han var.
Cykla med honom till festerna, stå alldeles för nära i köer, luta
mig mot hans trygga bröst. Värma fötterna under hans stora under
bordet, sitta med benen i hans knä och stryka genom hans hår. Få
en varm kram, en viskning i örat varje gång man ses. Om att man är
vacker. Bekräftelsen på att man duger. Få ligga med huvudet i hans
knä och se lejonhjärta, få lyssna till gitarrspel och vila på
någons säng, för att man inte vill gå därifrån. Bli väckt av
smekningar längs armen, över håret, när man somnat och inte
svarat på meddelanden. Få ligga på en filt i gräset en ljum
sommarkväll, kika på moln, lyssna igenom varandras spellistor och
hångla som tonåringar. En av oss var ju faktiskt det. För en gångs
skull var det inte jag. Alla pikar om åldrar och kriser, alla skämt.
Att dansa bugg i en sunkig sporthall för att han bett om att få
dansa med just mig just då, eller komma hem och mötas av honom och
hans kompisar, söka kontakt med varandra under bordet, känna en
hand på ens lår under jobbmöten. Alla stunder, alla kramar på
jobbet, när man bara ”går in och säger hej”. Allt det där
fina, som gör att jag omöjligt kan vara arg på honom. Bara så
äckligt jävla besviken. För att jag gav mitt hjärta till honom
och för att han kastade det i backen så totalt.
Jag har slutat vara
besviken på mig själv nu, äntligen. Jag tjänar ingenting på att
snåla med mitt hjärta egentligen. Jag vill hellre se tillbaka på
ett liv där jag vågade älska och falla, än där jag fegade mig
igenom allt, som jag gör just nu. Jag kunde inte ha gjort så mycket
annorlunda, mer än att släppt honom från start. Direkt när jag
fått reda på vad han höll på med. Inte ta det på hans villkor.
Jag kan ångra att jag inte visade direkt hur ont det gjorde. Sa
ifrån. Sa nej. Tog avstånd. Att jag inte direkt plockade upp mitt
tilltumlade hjärta från backen, istället för att stå kvar och se
på när han trampade på det några gånger också. Sådär. Nu har
det nog gjort så ont det bara kan göra. Klart. Att jag hade gått
vidare direkt. Finns det en så finns det flera, när man mister en
så står där tusen åter och så vidare. Att jag hade vågat visa
honom hur ont det gjorde. Att det inte är okej att behandla en annan
människa så. Att jag hade svalt min stolthet, gentemot honom. Mot
mig själv hade jag ju inte minsta uns stolthet kvar. Det gör nästan
ondast. Att jag nästan hjälpte till att smula sönder mitt hjärta
ännu mer. Att han fortfarande bara gör hål i mig. Ingen ilska.
Inga tårar. Han skulle ju aldrig få inse hur viktig han var, han
kommer aldrig att inse det heller. Det kommer varken göra från
eller till. Ändå saknar jag det han gav fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar