Morgnarna är den
värsta tiden på dagarna här, tiden då allt känns mer eller
mindre hopplöst, då jag inte har någonting som direkt får livet
att kännas värt. Det är mest en känsla av tomhet, meningslöst
alltihop, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet.
Varje kväll är jag ju nöjdare än vad jag trodde var möjligt, så
vad är egentligen felet med förmiddagarna? Det är jobbigt oavsett,
jag känner att jag inte fyller någon funktion, att jag bara är i
vägen för mig själv och för alla andra som med liv och lust
försöker leva sina liv. Jag är nog lite som en bromskloss, och det
känns ganska så tungt.
Jag undrar när jag
blev sån här. Grubblig. Ångestfylld och tyngd. I perioder är det
ju verkligen så. Tomheten inom mig känns så otroligt mycket. Var
det såhär allt skulle bli? Jag vet inte, det var iallafall inte
såhär jag föreställde mig livet. Rädslan för ensamheten, den
blir starkare för varje dag. Det känns meningslöst om det bara är
jag, vill vara omringad av människor. Sysselsatt. Är så jävla
rädd för att bli bortglömd. Ensam. Tystnaden skrämmer mig så. Är
det här vanliga ”biverkningar” efter ett överdrivet socialt
tidigare liv? Jag vet inte, jag vet bara att jag saknar så många
människor och så många lyckliga stunder i mitt liv just nu. Jag
saknar energi till allt, samtidigt så vet jag att ger jag ingenting
kommer ingenting heller komma tillbaka till mig. Att umgås med mina
vänner här ger allt, att sitta här och må dåligt ger inget, så
enkelt är det. Hur lång tid tar det egentligen att känna sig hemma
i en ny vardag? Jag har inte längre någon aning, borde ju vara van
eftersom det är det här livet som jag testat fram och tillbaka i
flera år nu. Tre år av kringflackande. Ena dagen älskar jag det,
andra dagen funderar jag på vad tusan jag gör med mitt liv
egentligen? Alla dessa jobbiga känslor. Kommer livet alltid vara
lika tvetydigt?
Jag är rädd att
tankarna på honom rör till det hela ytterligare. Vad är värt
någonting egentligen, och. vad är en patetisk illusion som jag
fortfarande försöker hålla kvar? Om någonting som en gång var.
Som jag intalar mig att jag släppt, för varför skulle jag hålla
fast vid en tanke om hur någonting en gång var? Vad ger det mig
egentligen? I stort sett ingenting. Det är över sedan länge, det
är minst sagt någonting jag är medveten om. Ändå söker jag
någon form av bekräftelse i honom. Jag tror aldrig att vi kommer
kunna bli vänner. Umgås så. Det känns allt för avlägset att det
ska vara möjligt. Han har nog gjort mig allt för ledsen för det.
Jag minns så mycket. Alldeles för mycket, Hur vi ligger ute på en
filt i gräset och pratar om livet och lyssnar på musik. Kikar på
moln. Pratar. Myser. Så otroligt fint. Tryggt. Hur jag vaknar av att
han gör sig iordning för jobbet, kysser mig hejdå på morgonen.
Hur jag söker trygghet och kärlek, lutar mig mot hans bröst. Blir
kysst. Kysser. I hallen. Ute på krogen. När vi dansar. På jobbet.
Bland vänner. Den självklara. Det självklara i vardagen.
Tryggheten. Det som ifrån min sida var kärlek. Filmdagar,
sjukdagar, att få ligga och skeda i sängen, prata om allt och
inget. Bara få vara, tillsammans. Det är så fint. Det var så fint
tills jag insåg hur det egentligen gick till. Att han var ett
stolpskott som jag omöjligt kunde släppa taget om. För att han en
gång lyckats få mitt hjärta. Som att det går att hålla kvar en
annan människa. Som att man innerst inne vill ha en idiot. Jag tror
verkligen inte det. Inte en sådan människa som gång på gång
sårar, utan att ens förstå det. Hur går sådant till egentligen?
Hur blev det så fel?
Jag är starkare nu.
Vet nog kanske eventuellt lite mer vad jag vill. Eller är jag precis
lika liten och osäker som då. Vill så mycket, men funderar på hur
tusan det ska gå till. Lyssnar på musik som får mig att minnas
alldeles för mycket, av allt och inget. Vill så gärna bara vara
omringad av dem som får mig att må bra just nu. Bli tröstad.
Kramad. Älskad. Inte sitta här och bara känna mig patetisk för
att jag velar, tvekar, känner, när alla andra bara är lyckliga.
Vad är egentligen felet på mig och mina känslor? Jag kan omöjligt
få kläm på dem egentligen. De lever sitt fullständigt egna liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar