Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Varför är jag så dum att jag sitter och scrollar igenom finkonversationer med M just när jag är mentalt instabil? Idiot. Självplågeri.

Jag tror egentligen inte att jag är fast i honom och det längre, utan mer i det fina någon någongång fått mig att känna. Något slags bekräftelsesökande, en känsla av att någon sett en så, även om det i just detta fall inte var så, överhuvudtaget, så lyckades han ju ändå få mig att känna mig sedd. Det handlar nog mer om att jag kom tillbaka till känslan som fanns då, mindes så tydligt alla känslor, både fint och fult, som någon slags påminnelse om jag vet inte vad. Nu är det stabilare igen. Just han får mig nog inte att längre känna någonting stort, mer än ett stick i det som en gång fanns.

Jag hittade så många ord, så mycket minnen, inte bara av honom, utan av den park som alltid gör mig trygg. Oavsett hur det har varit så är det ju alltid en trygg punkt. Han är en del av den, vare sig jag vill eller inte, precis som O alltid kommer vara en del av tanken i fjällvärlden. Det är så mycket känslor i allt bara. I minnen. Så enkla saker. Så mycket fysiskt. Det enkla i att någon stryker sin hand över ens rygg när man ska vakna. Kyssar i halsgropen och tryggheten i skäggmummel en tidig morgon. Det är nog det som känns mest. Vems det är spelar nog inte längre någon roll, det är mer ensamheten i det. Den som dyker upp när det första här kommit till ro. Som en slags Maslows behovstrappa. Nu har jag vänner och deras trygghet. Jag har mat, boende och den tryggheten. Jag har en sysselsättning som ger mig något, som känns meningsfull. Då upptäcks avsaknaden av nästa steg igen, nu när allt där under redan finns. Nu behöver jag kärleken.