Jag funderar mycket
på vad det är som berör mig egentligen. Vad det är som får mig
att vilja engagera mig, som motiverar mig till att göra skillnad.
Det är ju med någonting sådant jag borde jobba med. Någonting som
motiverar mig till att kämpa, som sprider meningsfullhet i min
vardag, någonting som känns viktigt för just mig. Jag försöker
komma på vad det är, det finns så många frågor av det vi går
igenom i skolan här, i jämförelsen mellan Sverige och Tyskland som
väcker uppmärksamhet och engagemang ifrån mina sida. Orättvisor.
Likabehandling. Allas rätt till en möjlighet. Till att nå toppen,
så länge man är motiverad. Att ge alla samma chans. Är det det
som väcker min kämparglöd till liv? Att sprida möjligheter och
motivation till dem som inte är på toppen bland de priviligerade.
Vilken kategori människor hör jag till egentligen? Vad är det som
avgör en människas möjligheter? Jag vill jobba med allas lika
värde, med rättvisor, med förändring. Med möjligheter att nå
sina mål, och med mod att våga hoppas och kämpa, även om man
enligt samhällets ögon inte har möjligheten till det. Med tolerans
och förståelse. Vi är olika, men ändå precis likadana. Vi är
alla människor, vi är värda att bli bemötta med respekt och
värdighet, med rättvisa och jämlikhet, oavsett bakgrund. Jag vill
jobba med att uppmärksamma, att påverka, att sprida kunskap och
förståelse. Med integration och acceptans. Jag vill öppna ögonen
för att vi alla är lika, har samma värde och ska få samma
möjligheter. Alla ska kunna nå dit de vill. Jag vill skapa
förståelse mellan människor, bygga broar mellan enkelt och svårt,
mellan lågutbildade och högutbildade. Få en möjlighet att
påverka. Utveckla Sverige till ett bättre land att leva i. Där
acceptans och jämlikhet är värdeord, där trygghet och ro är
målet. Där man ska kunna leva i frid, och vara den man är. Det är
så långt ifrån det land vi idag har. Ändå är Sverige ett mer
utvecklat land inom så mycket, än vad exempelvis Tyskland är.
Trots att vi är så nära varandra, och påminner så mycket om
varandra i många avseenden.
Jag vill bli av med
tankesättet att människor ska delas in i grupper, att människor
ska sorteras, segregeras, att det enkla och naturliga samspelet
mellan oss ska bli svårare. Att det ska försvinna, för att vi tror
att vi är olika. Visst har vi olika kulturer, ibland olika syn på
saker och ting och olika värderingar, men varför skulle det göra
någon skillnad på vilka vi är? Det handlar ju om förståelse, om
diskution och argumentation. Om förmågan att ta in, lära sig nytt,
tänka om.
Det var så
spännande på skolan igår, för samtidigt som min handledare kändes
ytterst tydlig med allas lika värde, att alla skolbarn är trevliga,
bara att de fått och får olika förutsättningar att hantera sina
liv och därför beter sig olika, ofta för uppmärksamhetens skull,
så satt hon ändå inne på en liten tå om ett vi och dem. En tanke
om att vi alla kanske ändå inte är helt lika, att det finns
tyskar, och att det finns invandrare. Tanken på att jag är
utlänning och därför borde behandlas annorlunda fanns ändå inte
hos henne. Jag är vit, kommer från trygga sverige och är i
tyskland av egen fri vilja. För att utvecklas och för att lära mig
göra skillnad. För att växa som människa. Inte för att leva på
tysklands skattepengar och försörja mig på någon annan. Det är
ju svenska staten jag lever på. Inte den tyska. Det gör mig
omedelbart en smula bättre än någon annan som också flyttat hit.
Det skrämmer mig så otroligt mycket att det oftast är samma syn på
saken i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar