Jag kan omöjligt
bestämma mig för vad jag vill. Vad känns egentligen bra på
riktigt, och vad känns mest bra för att det är tryggt och stabilt.
För att jag vet vad jag får? Jag vet inte längre. Velar i samma
gamla hjulspår varje sommar. Hur kommer det vara att inte ha ansvar
i år? Vad kommer vara annorlunda? Hur kommer jag bete mig? Jag vet
inte alls. Vet bara att det känns en smula jobbigt att inte längre
ha någon kontroll. Att behöva jobba med och under honom. Vem är
han nu? Med största sannolikhet samma idiot som han var i somras. Om
man någonsin har rätten att kalla en annan människa för en idiot.
Någon som tänker, tycker och känner. Någon som tror och handlar
utifrån vad hen tycker känns bäst. Det behöver ju inte vara
detsamma som jag tycker är bäst. Bara för att vi handlar olika har
jag ju inte rätt att totalt döma en annan människa. Det är
viktigt att tänka på. Kanske just därför jag har så svårt att
släppa tanken på honom. Jag tror varje gång att det är över, att
jag äntligen har kommit över honom, men så plötsligt kommer de
små nålsticken. De som gör så ont. Påminner mig om att jag nog
inte är helt färdig än. Att hjärtat mitt fortfarande inte riktigt
har glömt vad det en gång känt. Påminnelsen om hans existens. Den
som jag egentligen bara vill glömma. Att han varit fin. För det har
han ju faktiskt. Det var ju någonting som gjorde att jag föll för
honom. Trots att jag bara var en i raden för honom. Någon att leka
med. Se vart det skulle leda. Ett spel för honom. Lyckades han,
eller lyckades han inte?
Ändå går det inte
att hata. Jag hatar inte människor, tycker knappt illa om dem. Alla
har ju en historia, en bakgrund som på något sätt gjort dem till
den de är. Jag kan hata en handling, eller iallafall starkt tycka
illa om den, men människan bakom. Det är ju fortfarande en
människa. Stark och svag, trygg och otrygg. En liten själ. Ibland
vilsen. Ibland stark, precis som alla andra människor.
Just nu är jag inne
i en period av extra kärlekskrankhet. Jag är närhetssökande. Vill
och behöver ha kramar i min vardag. Små gester som visar att en
annan människa betyder någonting, både som vän och som någonting
annat. Jag söker bekräftelse, uppskattning, trygghet. Så mycket
som gömmer sig i en och samma sak. Så små saker som kan betyda så
otroligt mycket för någon annan. Jag saknar familjen ibland, allra
värst var det första dagen, när separationsångesten aldrig ville
släppa sitt grepp om mig. Frågorna hopade sig i mitt huvud, och
tankarna kring vad som egentligen är viktigt i livet ville inte
försvinna. För vad är det egentligen som i längden betyder mest?
Familjen är ju alltid så viktig, de finns ju alltid där, trogna,
väntar. Lever sitt eget liv, helt utan en själv. Det är nästan
det läskigaste av allt, att deras vardag bara fortsätter, vara sig
det är tre eller två barn där hemma. Familjen. En så trygg punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar