Det är så mycket
som händer, fram och tillbaka, runt omkring mig, överallt hela
tiden. Jag vet inte alls vad jag har eller var jag är i livet
riktigt. Upp och ner, varje dag. Vem är jag? Vad gör jag? Vem vill
jag vara? Försöker konstatera att livet är här och nu, och så
länge jag är nöjd med det så är det bra. Hur enkelt är det
egentligen? Jag tror på mina ord, men har ändå så svårt att ta
in dem. Vara nöjd. När det går att få mer? En orolig själ.
Rastlöst blod. Det klockrenaste uttrycket jag vet. Så otroligt
mycket jag, och uppenbarligen så otroligt mycket utav den familj och
släkt som jag är en del av. En vilja av någonting mer. Ett
rastlöst och rotlöst konstaterande. Är det så min framtid kommer
se ut? Virrande, farande, obestämd? Det glädjer mig lika mycket som
det skrämmer mig. Kan omöjligt avgöra hur jag egentligen vill ha
det. Vad som egentligen betyder någonting i livet. Familj? Vänner?
Upplevelser? Var ligger innebörden för ett rikt liv egentligen?
Just nu sitter jag i
Tyskland och känner mig än så länge skrämmande tillfreds med
det. Varför skulle jag vara någon annanstans än här, när den här
nya spännande vardagen finns? Livet här är än så länge
hektiskt. Upp och ner. Sprudlande underbart och alldeles fruktansvärt
jobbigt ensamt vissa stunder. Små stunder av osäkerhet. Över vem
jag är och vem jag en dag ska bli. Kommer jag någonsin bli stabil.
Nöjd? Eller är det ett helt ouppnåeligt tillstånd?
Vi pratar så ofta
om att saknad efter vänner här och var är priset man får betala
för ett ”rikt liv”, ett liv med upplevelser och bekanta i alla
jordens hörn. Mitt liv. Min nuvarande trygghet. Ändå är det så
otroligt jobbigt att sakna och längta efter alla dem som inte är
här alldeles precis just nu. Alla som jag vill ha runtomkring mig,
alltid oavsett. Det som inte går. Den totalt omöjliga ekvationen.
Det som kallas en kringresandes liv. De senaste åren har jag levt
mitt liv på så många ställen. Inget fast, bara tillfälligt. Det
jag just nu trivs så bra med. Det faktum att man alltid kan se ett
slut. Att man förstår att någonting annat finns därefter, att nya
möjligheter gömmer sig bakom varje gathörn. Chanser. Risker.
Förhoppningen om att hitta mig själv någonstans där emellan finns
hela tiden. Just där och då. Just då. Då vet jag säkert vem jag
är och vad mitt liv går ut på. För det räcker ju aldrig med att
bara leva.
Just nu grubblar jag
för fullt över sommaren. Över mitt fina sommarliv, det som i så
många år nu har känts så bra och alltid varit min trygghet. Alla
de människorna som jag vill träffa dag efter dag. Spendera
ytterligare en del utav mitt liv med. Vilka är de? Vart kommer det
leda mig? Den ständiga frågan, för naturligtvis måste allt ha ett
syfte, en mening. Sommarens placering kändes som en självklar
önskning ifrån början, nu som ett hånskratt någonstans i
bakgrunden. Han. Måste jag verkligen? Är det säkert att det här
är vad jag vill. Han som både väckt och krossat mitt hjärta. Som
varit så fin och så otroligt ful på samma gång. Han som gör mig
starkare än någon annan, samtidigt som han sakta bryter ner mig,
bit för bit. Monterar ner det som en gång varit jag. För att jag
en gång var dum nog att tycka om honom. För att jag numera är
starkare och inte låter honom förstöra min framtida sommar. För
att det är jag som bestämmer i mitt liv. Inte han. Han har inte
längre någon del alls. Är reducerad till ett ingenting. Någonting
avlägset. Det trodde jag iallafall. Tills idag, när jag pratade med
Anna, som faktiskt förstår precis hur det ligger till, utan att jag
berättat mer än absolut nödvändigt. För att hon är självklar.
Finns där. Hon vet för mycket, utan extra ord ifrån mig. Har
ögonen med sig, ser det som känns svårt. Även om hon inte alltid
utstrålar det så vet jag att hon alltid är med. Att hon betyder så
otroligt mycket för mig och mitt liv. Är så otroligt klok, helt
utan att ge sken av det.
Han. Med stort H.
Eller kanske numera utan H. Han som jag egentligen inte vill träffa
alls mer. Någonsin. Som jag inte längre vet hur jag beter mig när
jag ser. För att jag inte längre känner mig själv. Så liten
ibland. Alldeles för stor ibland. En maktlöshet som kan skölja
igenom det mesta. För att jag så ofta är så dum. Jag har det
senaste året lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Om
naivitet, hundvalpsbeteenden, tårar och skratt. Om hopp och mod. Om
rädslor och tankar. Så otroligt lite man egentligen vet om den
komplexa personlighet som man verkligen är. Om den delen av ens
kropp som man inte med mat eller träning kan förändra. Om
livsgrundande värderingar och beteenden, tankegångar och behov. Om
det inre, det som jag egentligen aldrig riktigt har vågat lita på
att jag kan styra över. För att jag varit så osäker så länge.
På allt och inget. På klokheter och svagheter. För att jag så
ofta känt mig så jävla svag, när jag egentligen är starkast. För
att jag vågat, och fortfarande vågar saker som jag aldrig trodde
var möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar