Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

När bestäms det egentligen ifall man är stark eller svag? Ifall man är en sådan som klarar allt, eller om man faller vid minsta lilla. Handlöst, och alltid kommer behöva hjälp att ta sig upp. De allra flesta är nog oftast starka. Man gör det man måste, klarar precis det som behövs. Behövs för vadå? För att orka gå igenom livet med högt buret huvud? Eller för att bara våga låta dagarna passera. Komma och gå, se vad de har att bjuda på. Vem bär med sig livet? Vem har ansvaret för det egentligen? Vår omgivning som hjälper till att fylla livet med mening, eller jag själv, som väljer att ta tillvara på det jag har? Den som är rik eller den som är fattig? Vem är det egentligen som är vem, när allt kommer omkring?

Jag och AK satt och pratade igår. Om vad livet burit med sig hittills, om ätstörningar och skeva mönster, om tonår som försvunnit bort, om liv som inte längre finns. Med ett tack och lov på det, för var det ens något liv? Ingenting som jag vill ha kvar i mitt liv idag. Jag hade en intalad ramsa om tacksamhet, om utveckling, om att jag inte hade kommit hit där jag är idag utan åren av störda tankar och sjukliga matmönster, men frågan är, är det verkligen så? Är en ätstörning någonting att känna tacksamhet över? Över vad det lärt mig, när den samtidigt tagit tid och energi ifrån så mycket viktigare saker som jag hade kunnat kunna, veta och känna till. Kunskaper om livet som jag hade haft större nytta utav än kaloritabeller för frukt och grönsaker och exakta innehåll i mejeriprodukter? För när behöver jag egentligen någonsin veta sånt längre? Det var som ett slag i magen. Inte stenhårt, men en klar puff. Ett uppvaknande, en insikt över hur mycket tid ur mitt jag slösat på meningslösa saker, men också på hur skev vår tacksamhetsfilosofi är. Bara för att jag idag är friskare än någonsin betyder inte det att jag behöver vara tacksam för allt och inget. Allting för faktiskt inte alltid någonting gott med sig, även om jag är lärd att tro det. Något jag iochförsig är väldigt tacksam över. Med positivitet kommer jag så mycket längre i mitt liv. Inget fokus på det jag ändå inte kan göra någonting åt. Dit jag håller på att komma nu. För nej, jag är inte ett dugg jävla tacksam över att jag slösat bort många många år av mitt liv på ätstörningar och kroppsfixering. Inte ett dugg. För det har tagit så otroligt mycket mer än det någonsin kan ge. Det tog ju faktiskt några av mina viktigaste år.