Okej, jag skriver ännu ett inlägg idag, kanske för att jag just nu börjar må bättre och faktiskt börjar bli uttråkad. Eller för att jag helt enkelt använder orden och skriften för att få ut mina känslor och tankar, alla dem som jag blir tokig på att bära runt på.
Ibland tänker jag att jag har ensamrätt på att aldrig förlora någon av alla dem som står mig nära. Att ingen i min familj någonsin får dö, försvinna, för jag skulle inte överleva en sådan förlust. Jag är känslig, det brukar jag vara och det vet jag om, ändå har jag så svårt att erkänna att det faktiskt finns ganska så många situationer som jag inte har en blekaste aning om hur jag ska kunna hantera. Min familj ska ju vara min trygghet, för tid och evigt. De ska finnas där för mig för alltid, de är ju de allra viktigaste jag har. Allt jag har, i stort sett.
Det är skrämmande att ännu ett år har gått, det känns som att tiden försvinner så rasande snabbt. Jag frågar mig själv vad året har fyllts med, och samtidigt som det känns som att jag inte gjort någonting, så inser jag att det ändå varit ganska så händelserikt.
I Januari bodde jag i Sälen, jag längtade hem och mådde ganska så dåligt. Jag jobbade på och åkte en del skidor, och var överlycklig när min faster med familj kom dit, liksom när två körkompisar och deras familjer kom upp och skulle åka. Jag åkte hem och gick på kusinens bröllop och njöt av fyra hela dagar hemma i Småland tillsammans med världens bästa familj. Resan tillbaka fylldes av tårar.
I Februari hade jag börjat komma in i allt igen. jag sökte vård för mitt skadade knä och började gå hos sjukgymnasten varje vecka. Sportlovsveckorna kom, liksom det fina vädret, och jag njöt av att åka skidor igen. Det var mycket jobb, särskilt under sportloven, men jag trivdes ganska så bra och fick mycket stöd ifrån min arbetsledare.
I Mars åkte jag till Uppsala och hälsade på våren och min fina vän. Jag njöt av att komma ifrån fjällivet lite, av att kunna shoppa och umgås med någon som verkligen stod mig nära. en matförgiftning senare kom en annan fin vän upp till fjällen och hängde med mig i knappt en vecka. Skidor, öl i vårsolen och en hel massa prat präglade våra dagar, och jag mådde så otroligt bra.
I April började allt äntligen gå mot sitt slut. Jag var sorgsen, fick kaosbesked ifrån jobbet jag skulle haft, och tog kontakt med min park igen. Erbjudandet om MIN tjänst kom tillbaka och jag var nöjd och glad. Jag kom hem tisdagen innan påsk och ägnade påskdagarna åt ICA-jobb, vänreunion och släktkalas. Jag njöt till fullo av att vara sysselsatt och omringad av dem jag älskar mest. Påskveckan fortsatte med ullaredstrip med kusinerna, en hel massa hemmapyssel och så småningom flyget till Uppsala för en knapp vecka i London tillsammans med vännen. Där inledde vi också de allra första dagarna av maj.
I Maj började också jobbet i parken. Det var en hel del slit, men det gav också resultat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar