Att skriva är i perioder det allra
viktigaste som jag gör. Att skriva av mig, få bli av med tankar,
ångest och frustration. Få sätta det på pränt, och slippa bära
med mig allt i huvudet. Man orkar ju inte med den biten så länge.
Ibland kan jag formulera ord till meningar på ett kick och det låter
bra, medan jag allt som oftast bara kastar ur mig orden huller om
buller för att kunna bli av med dem ifrån huvudet så fort det bara
är möjligt. Jag är ibland rädd. Ganska så ofta faktiskt. För
mig själv och för mina möjligheter att påverka mitt liv. För
omgivningen och deras sätt att styra mina val. För livet för dess
förmåga att ta fram oväntade situationer, som för att testa mig.
Just nu är jag rädd för mina egna känslor. Saknaden efter
familjen är just nu enorm. Mamma och pappa. Jag vill bara vara liten
igen, få ligga mellan dem i sängen på morgonen och bli kramad, få
krypa upp mot pappa i soffan och bara mysa. Få baka bröd med mamma,
smaka på degen och bara vara i vardagsstämning. Att få en varm
kram av T på morgonen, när hon ställt klockan för att väcka mig
klockan sju och hinna se julkalendern, för att jag bett henne om
det. Att gå in med småkissarna till G och bara sitta där. Finnas.
Få vara nära. Att ha Alfons sovande i min säng, konstant, och bara
kunna gå och borra ner sitt huvud i hans varma tjocka päls. Att
reta upp den lilla kissen, eller att lyfta upp henne i famnen när
hon är så trött att hon knappt reagerar. Älskade vardag. Älskade
familj.
Att vara här i tretton veckor till
utan dem känns svårt, näst intill outhärdligt. Ändå vet jag att
det bara är en mjukstart inför vad som komma skall. Ett halvår på
Kos. Så länge har jag aldrig varit ifrån dem tidigare. Hur tusan
ska jag klara mig? Jag vill ju bara kunna krama dem hela tiden. Är
det såhär livet kommer fortsätta vara?
Samtidigt blir jag rädd för mig
själv. Varifrån har denna familjekärleken kommit?
Separationsångesten? Jag som aldrig har haft några problem med att
vara ifrån dem tidigare, kan nu börja gråta för minsta lilla.
Visst, skillnaden är väl att man annars vet att man alltid kommer
hem, och att jag nu inte har det där hemmet på samma sätt.
Iallafall ingen vardagsframtid just där. Det gör lite ont i mig att
inse att den tiden i mitt liv numera är passerad. Att den aldrig
kommer komma tillbaka. Ordet vuxen nästan skär i mig. Är jag
verkligen redo för det här? På något sätt känns det här mer
definitivt än vad Sälen gjorde. Varför vet jag inte. Kanske för
att jag är äldre nu. Det är inte längre lika okej med misstag.
Erfaren. Jag förväntas helt enkelt veta vad det är jag ger mig in
på. Ingen ursäkt något mer. Det är konstigt nog tyngre än jag
någonsin väntat mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar