Hamnade inne på en ätstörningsblogg tidigare idag, och vet att det egentligen innebär någon form av trigger. en sorts inre längtan efter att ta sig tillbaka till det smala, vackra och så kallade perfekta idealet. Tidigare gånger jag gjort det har jag ändå velat dras tillbaka, velat leva det livet igen, men idag slogs jag mest av smärtan. Av ångesten som ständigt finns med i det livet, om all gråt och all energi som går åt till att enbart stå ut med sig själv. Till att överleva. På något sätt finns ändå insikten där att mitt liv är värt så otroligt mycket mer idag. Det är stor skillnad på att leva och att överleva.
Jag läste i min väns blogg om hennes förlust av sin far, och det gör ont. Jag lider med henne, samtidigt som jag ibland inte kan känna allt det jag egentligen vill för henne, eftersom jag på något sätt är blockerad ifrån tiden vi umgicks. Ifrån min egen livskris och hennes sätt att hantera det. På grund av hennes sett att se på livet och visa ganska totalt noll förståelse för mitt perspektiv. För att det är så jävla tungt att varje dag kriga mot en jävla ätstörning att det inte finns. Att kämpa emot någonting som i dagens samhälle ser som självklart. Att göra allt som står i ens makt för att inte gå under. Då går man sönder. Ganska så ofta till och med. Tårar och gråt är en väsentlig del av ens vardag. På en skoltoalett, för att inte hela världen ska se hur trasig man är, även om ens högsta önskan är att någon ska se och faktiskt förstå. Hon gjorde det inte, utan var istället en del i att jag under mitt sista år på gymnasiet tog ett rejält skutt bakåt i min sjukdom, och tyvärr inte kommit ända ifrån det än. Det gör ont att veta att en av dem jag verkligen hoppades skulle förstå, blundade och skuldbelade mer än någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar