Den första januari 2015. Det är sjukt
att tiden har kunnat gå såhär snabbt. Det känns som att det var
igår jag satt i Sälen samma datum, samtidigt som det känns som tio
år sedan. Tiden flyger iväg, och ibland känns det som att jag inte
hinner med någonting. Att mitt liv aldrig någonsin innehåller
någonting. Inatt somnade jag långt innan tolvslaget, för att orka
jobba idag. Idag kom jag till jobbet men var alltför yr för att
klara av att vara kvar. Min arbetsledare fick skjutsa mig hem. Jag
som sett framemot att komma tillbaka till jobbet. Få känna mig
iallafall lite värdefull.
Mitt mål är att 2015 ska bli så
mycket bättre än 2014. Att jag ska träffa människor som höjer
mig, istället för sänker mig, få utvecklas som person, och hitta
trygghet någon annanstans än hemma. I mig själv framför allt. I
somras sa JT att han tyckte jag hittat den, och jag höll med. Just
då kände jag mig trygg och säker, både privat och i min
yrkesroll. Just nu känner jag mig så otroligt långt därifrån.
Det var ju inte såhär det skulle bli. Att allt känts så bra
tidigare här uppe, när jag haft min livlina kvar. Att kunna åka
hem. Nu finns inte den kvar längre, och jag känner mig mest vilsen,
både i mig själv och i min relation till andra. Jag har redan
blivit allt för frånvarande för att någonting ska kunna fungera.
Blyg och osäker, som ett litet nervöst barn. I min yrkesroll känner
jag mig någorlunda trygg. Det är mycket som behöver utvecklas, men
överlag känner jag mig säker. Jag vet ju att jag kan vara en bra
ledare, att jag tidigare har lyckats med det. Ändå blir jag så
osäker nu när jag börjar jämföra mig själv med andra. De är ju
så mycket bättre än vad jag är. Jag ifrågasätter mig själv och
mitt beslut till att vara här varje dag. Undrar vad jag egentligen
trodde om mig själv. Som om jag skulle klara av det här? Som om jag
någonsin skulle kunna duga.
Som alltid söker jag trygghet i min
ätstörningsbubbla såhär. Bubblan som jag levt i så länge. Det
börjar räknas och mätas, och jag blir osäkrare på mig själv
hela tiden. Självföraktet klickas in, det har en självklar plats i
vissa delar av mitt liv, såsom här, Naturligtvis är jag inte värd
lycka, vad skulle jag ha gjort för att förtjäna den? Ingenting.
Absolut ingenting.
2015 ska bli ett sanningens år. Jag
ska vara ärlig och uppriktig, både inför mig själv och andra. Jag
ska inte ljuga för mig själv, inte medvetet trycka ner mig själv
eller förstöra för mig själv, utan göra så mycket som möjligt
utav det som jag mår bra av. Fokusera på mig själv och acceptera
mig själv. Försöka lära mig att förstå vad JAG vill få ut av
livet, inte vad alla andra vill. Det är ju ändå jag och de som
står mig nära som är allra viktigast. Ofta har jag svårt att
prioritera mig själv. Jag vill sällan göra andra besvikna, vilket
jag ofta känner att jag gör. Jag vill leva gott, må bra och trivas
med mig själv och min livsstil, istället hamnar jag i någon inre
fälla där jag klandrar mig själv för allt och inget och ser ner
på mitt eget liv. Kanske är det dags för utveckling, kanske är
det dags att gå vidare och hitta nya vägar.
Jag börjar mer och mer känna att
detta är min sista säsong. Som kusinen undrade, om jag inte tycker
att det är jobbigt att flytta runt och säsonga, så har nog den
känslan precis kommit ikapp mig. Jag börjar bli färdig med det
här, jag är på god väg att känna mig nöjd med just denna delen
i mitt liv. För ett år sedan kändes studierna extremt avlägsna,
just nu känns de betydligt närmare. Jag börjar hitta motivation
till saker och ting nu igen, vill resa och uppleva, men också hitta
trygghet och hitta en egen plats i mitt liv. En plats som består,
iallafall ett litet tag, till skillnad från livsstilen jag har nu.
Jag vill leva ett liv där hälsa och välmående är prioriterat,
där alkohol inte existerar varje dag, och där livet inte enbart går
ut på fest. Jag tycker ju om vardag.
Alkoholen tar överhanden i det allra
mesta såhär, måste jag erkänna. Jag trodde att Idre skulle vara
mindre fest, med tanke på att det är mindre, enbart har ett
uteställe, och eftersom det är ännu mer fokus på barnfamiljerna
här. Så är inte fallet. I stort sett varje kväll är det
iallafall några som dricker, och egentligen spelar det ju inte mig
någon som helst roll, ifall inte det skulle ha varit själva
livsfilosofin. Man blir konstant ifrågasatt ifall man inte dricker
eller är på det livet. Hallå, vart tog sömnen vägen liksom? Och
matlagningen? Och träningen? Fokuset på att må sitt bästa jag.
Det fokuset som jag bestämt mig för att leva efter.
Jag vill inte leva det livet där jag
ser fler och fler skadas utav utvärtes saker. Skador på grund av
alkohol, tobak, droger. Jag vill vara frisk, och värnar om att andra
jag tycker om, ser upp till och uppskattar också ska få vara det.
Leva och må bra. Egentligen har vi ju världens chans till det här
uppe på fjället, med den friska luften och de vackra vyerna. Terapi
för själen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar