Har en riktig gråtdag idag, precis som
jag hade igår kväll. Om det är några spänningar som släppt,
eller om jag helt enkelt bara är i ovanligt stort behov av att gråta
vet jag inte, men det gör mig frustrerad. Av allt eller inget kan
det börja, och helt plötsligt stortjuter jag. Saknar att vara nära
allt och alla som jag älskar, känner mig minst sagt som det svarta
fåret. Är dessutom så otroligt trött på att vara sjuk. Orkeslös.
Matt. Sus i öronen. Det är jobbigt. Särskilt med tanke på att
symptomen är så diffusa, det känns som att man inte blir tagen på
allvar alls. Jag skäms över att inte orka jobba, när jag
egentligen inte är tydligt sjuk. Problemet där är ju typen av
jobbet. Hade jag inte haft ansvar för tio sjuåringar hade det varit
en annan sak. Då hade jag ju klarat av mer, men att veta att jag
måste orka, ha gott om energi och vara aktiv och närvarande, gör
att jag inser att jag faktiskt inte klarar av just det. Jag vill ju.
Jag avskyr att vara sjuk, att inte kunna fullfölja det jag åtagit
mig på riktigt, och att inte kunna vara en aktiv del av mitt liv.
Som det är idag är jag helt slut av att bara borsta tänderna. Jag
vill inte.
Egentligen vill jag nog ingenting. Vill
vara utomhus tillsammans med dem jag älskar. Åka skridskor hemma på
isbanan bakom huset, grilla korv ute och gå en långpromenad med min
kära mor. Åka på loppmarknad, träffa vänner, dricka en hel massa
te framför en gammal julkalender tillsammans med min syster. Njuta.
Istället sitter jag här, utan riktigt wifi, och utan förståelse.
Vill inte berätta för alla att jag är sjuk, jag vet ju att det
kommer att oroa dem. Är stressad nog över vad jobbet säger, om jag
ska vara frånvarande ännu en vecka. Jag som brukar må bra och vara
frisk.
Jag skäms över att jag gråter hela
tiden, till synes utan anledning. Det är som i Sälen till en
början. Tårar, ångest och ännu mera tårar. Dessutom en del
självförebråelser. Jag borde ju ha insett att detta inte är så
mycket för mig egentligen. Inte livet i fjällen med fest dygnet
runt. Pensionären har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar