Idag firar vi in sjukdag 103 typ. Minst
så känns det som. Jag har kollat in alla eventuellt intressanta
program på TV, lyssnat på alla spännande podcasts som jag kunnat
hitta och läst en hel del i mina få medtagna böcker, eftersom
majoriteten av dem väntar hemma på sängen i Småland
inför leverans ifrån mor och far.
Morgonen fylldes med gråtkalas, framför allt av frustration inför
att jag mår som jag mår, och inte har en aning om varför. Jag vill
ju bara vara frisk. Masade mig tillslut ner till Konsum, gick en hel
massa varv där eftersom jag omöjligt kunna vara logisk och plocka
det jag skulle ha i rätt ordning, och kom hem alldeles slut i både
kropp och själ. Att det kan vara så kämpigt att gå 150 meter för
att handla trodde jag aldrig. Kroppen känns som en pensionärs, seg
och matt, yr i perioder, sus i öronen, huvudvärk då och då och
liksom en bortdomnad skalle. Tryck över ögon, hjärtklappning och
andfådd efter att ha gått ner för trappan till köket. Det är
krävande, framför allt psykiskt. Hallå liksom, jag är 20, inte
75...
I övrigt har dagen ägnats åt lite
ångest, lite stress och lite svensson svensson, cirka världens
bästa tv-serie, efter Solsidan naturligtvis. Jag har pratat med min
kära far, och känner att saknaden efter honom har börjat lägga
sig, liksom saknaden efter mina katter och resten av familjen. Det
här kommer naturligtvis att fungera, men det tar tid att komma in i
rutiner, särskilt när man inte mår bra. Att börja om på nytt är
egentligen bland det värsta jag vet, ändå gör jag det minst två
gånger om året. Jag frågar mig själv vad jag har för alternativ?
Jag gillar ju livet när jag väl har kommit in i det, när
nybörjarångesten släppt och blygheten försvunnit. Jag är ju en
kul person, när man väl lärt känna mig, och när jag börjar
känna mig trygg. Det tar tid, och tyvärr har ganska få personer
tålamodet att vänta ända tills jag öppnar mig. Att jag dessutom
bor med ett väldigt tjejgäng här är ganska jobbigt. De blev
tighta direkt och jag känner mig ganska utanför, och gjorde väl
egentligen det redan ifrån början. Jag är ju inte sån. Jag vet ju
inte ett skit om tjejtjejiga saker...
Just nu längtar jag efter att resa.
Vara iväg, släppa vardagen och bara njuta. Jag längtar efter att
upptäcka någonting, under en begränsad tid, tillsammans med någon
jag känner mig trygg. Jag hoppas att jag och A kan komma iväg till
Sydafrika i höst, och jag funderar på om det är all planering
framöver som gör mig stressad. Att veta vad livet ska bjuda på,
för så lång tid framöver. Planen nu är ju Idre till april,
därefter Kos till oktober, och förhoppningsvis en månad i
Sydafrika innan jul, och studier i januari. Den stora frågan är ju
vad jag ska plugga? Jag vill ju arbeta med någonting meningsfullt,
någonting som ger både mig och andra något, utvecklande,
intressant och lärorikt. Just nu ligger tankarna antingen på
sjukgymnast, eller någonting inom HR, antingen beteendevetenskap,
personalvetenskap eller någonting liknande. Det finns så mycket jag
kan tänka mig att göra, men frågan är vad som är värt att lägga
ett antal år på att studera till? Jag vill ju kunna få jobb
relativt snabbt, och faktiskt göra någon form av
utvecklingskarriär. Jag vill gärna ha ett varierande arbete med
flera olika möjligheter, gärna möjligheter att arbeta utomlands
också, samtidigt som jag inte vill plugga allt för länge. Jag är
ju ändå 20 nu, och har i praktiken missat två möjliga års
studier genom säsongslivet. Helt klart två värda år fyllda med
nya erfarenheter.
Ibland tänker jag tillbaka till den
där lilla Linna som snart skulle ta studenten och inte hade en aning
om vad framtiden hade för planer för henne. Lilla gumman. Jag var
ju så rädd för livet, lite som i Kentlåten, ”Livrädd för att
leva, dödsrädd för att dö”. Jag kan fortfarande känna så
ibland, särskilt när jag inser att livet ligger i mina egna händer,
att ingen annan kommer se till att mitt liv känns och blir
meningsfullt. Det är en konstig känsla och vetskap. Hur tusan ska
jag ensam kunna fylla mitt liv med mening. Ensam? Nej, det behöver
jag inte vara. Däremot är det mitt ensamma ansvar att se till att
det fylls med mening, tillsammans med människor jag älskar. På
något sätt är det mäktigt. Mitt liv består av konsekvenser
utifrån mina egna handlingar. Och en smula öde. Det är jag säker
på. Öde, kunskap och handlingsförmåga. Mitt liv i mina egna
händer. I guds händer. Lyckan kommer lyckan går, den gud älskar
lyckan får. Jag hoppas att jag kan få ta del utav den. Att jag är
älskad. Iallafall utav någon.
Jag saknar eller längtar efter ganska
så mycket just nu, precis som alltid. Jag har svårt att vara helt
nöjd och att verkligen leva i nuet, vilket jag egentligen vill. Vill
klara av att njuta av dagen idag, innan jag för fullt planerar
morgondagen, veckan som kommer, min brors födelsedag om tre veckor,
julafton osv. Att stanna upp och gilla läget som det är just nu är
jag nog ganska så värdelös på. Det är verkligen något jag vill
lära mig, för att enklare kunna acceptera och njuta av mitt liv. Få
utbyte av mig själv och dem jag umgås med just nu, inte dem jag
kommer att träffa om tre veckor. Likaså behöver jag lära mig att
acceptera mig själv och den jag är. Att börja tycka om mina egna
tankar, värderingar, prioriteringar och känslor. Mina intressen och
erfarenheter. Mitt eget utseende. Just allt det som gör mig till
mig. JAG. Ett fruktansvärt svårt ord. Särskilt i en människa och
själ som sällan vill hänga ihop och acceptera varken helheten
eller detaljerna. Är man värdelös så är man ju. Iallafall om den
lilla inre rösten redan från början har gjort klart för en att
man är det. Vanor och tankemönster som är svåra att bryta, men
som garanterat går att förändra. Annars skulle mitt liv nog aldrig
kunna hitta någon mening. Att kunna acceptera sig själv är ju en
grundförutsättning för att kunna bli accepterad av andra.
Ibland känns livet stort och svårt.
Jag kan vara så liten i den stora världen. En av få. Samtidigt vet
jag egentligen att allt för många mår som jag, känner ungefär
som jag, och tänker tankar i liknande banor som jag. Destruktiva
tankar. Tankar som förstör självbilden och uppfattningen av sig
själv. Tankar som påverkar mer än så mycket annat, som kan slå
så mycket hårdare. Tankar som kan förstöra nästan ett helt liv.
Jag läste precis ett norskt citat, ”Folk ändrar sig av två
anledningar. De har lärt sig en massa, eller så har de blivit
sårade alltför ofta.”Det känns som att det kan stämma in så
bra på min verklighet. Att bli sårad och själv bygga upp ett
försvar, ett massivt skydd känns allt för ofta som en
självklarhet. Tryggheten i en hård värld. Tryggheten i en
verklighet jag tyvärr inte alltid vet hur jag ska hantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar