Livet leder oss dit vi är ämnade att ta oss. Det sa en lärare till mig en gång när jag sprang runt i panik med framtidsångest upp över öronen och tårar rinnande längs med kinderna. Mascarasvarta tårar, trots att jag lovat mig själv att aldrig någonsin gråta så att någon annan såg det. Jag misslyckades med det, precis som med så mycket annat i mitt liv. Ett misslyckande. Jag vet att jag påstår att jag tagit bort det ordet ur min vokabulär. Att jag inte längre ska anse att en människa, allra minst jag själv, är misslyckad. Ändå kan jag inte låta bli. Jag lever ju i ett samhälle där det är uppenbart att vissa saker är förenade med någonting bra, och andra saker med någonting ytterst dåligt. Att vi radar upp vår personlighet med hjälp av hur vi äter eller tränar, att vi visar prov på en god karaktär eller på felsteg som gör oss dåliga. Värdelösa till och med. Ett samhälle där vi ständigt upplever ett ökande behov av att redovisa saker och ting, liksom av att visa upp någon form av felfri verklighet. Perfektion in till döden. Vi söker bekräftelse ifrån alla håll och kanter, medömkan och positiv respons. Vårt eget självförtroende är tappat långt bort härifrån, och vi behöver hjälp utifrån för att själva kunna bedöma vad som är bra eller vad som är dåligt. Det är få som i dagens samhälle litar på sin egen förmåga att tycka och tänka att någonting är rätt. Att känna. Den egenskapen är så gott som bortglömd nu.
Läste igenom en gammal blogg och dess inlägg, från en tid så otroligt långt ifrån idag. Känslorna kommer över mig och tårarna rinner. Jag lyssnar på Melissa Horn, från den tiden när livet inte alls var vad det skulle vara. Gråter stilla och tyst, vill inte, men kan omöjligt låta bli. Jag skräms av hur dåligt jag mått och över hur mina tankar snurrat. Att jag själv lyckades dra mitt liv så långt, så otroligt nära kanten. Jag blir rädd över min inre makt. Att förlisa utan synlig storm. Att vända upp och ner på hela sig själv för att hitta den jag ville vara. För att inte komma fram, att egentligen inte ens vara i närheten. Självhatet som speglades i de där texterna gör mig så upprörd. River runt alla känslor i kroppen och får mig att vilja skrika. Att ingen gjorde någonting åt det. Att det livet faktiskt var min enda verklighet just då. Jag kan inte förstå hur det ens var möjligt. Det gör ont ända in i märgen. Jag känner tryck över kroppsdelar jag inte plågats av på länge, Kan omöjligt släppa ifrån mig ångestkänslan som vill göra mig uppmärksam. Påminna mig om att den minsann finns kvar och kan lockas fram, varesig jag vill det eller inte. Att jag inte själv styr mitt liv. Lilla Linna. Att livet har kunnat göra så ont. Det ger mig perspektiv på min vardag idag, på min nuvarande verklighet som jag också gnäller över ibland. Jag borde vara tacksam. Mot mig själv och ingen annan, för att jag kämpade och tog mig bort därifrån. Satte mig själv och mina känslor i säkerhet, iallafall för stunden. Älskade liv, jag är så tacksam för att jag har dig. Älskade minnen, jag gråter av smärta över att fortfarande behöva bära på er. Insikten om att jag verkligen blev allt det jag inte ville vara. Över att jag var beredd att släppa allt jag hade på jorden, och omöjligt kunde se något värde i någonting. Den vetskapen gör så ont i mig. Tänk om jag faktiskt hade gett upp? Alla fina människor jag aldrig hade lärt känna då, allt det vackra i livet jag då inte hade haft möjlighet att upptäcka. Var det envisheten som såg till att jag inte gav upp, eller var det envisheten som tryckte mig framåt i sjukdomen, som såg till att jag mådde sämre och sämre för varje dag? Jag vet inte längre. Det kanske var någon form av öde, någons vilja att se till att Linna skulle komma längre än hon trodde var möjligt. Som gav mig chansen till ett nytt liv, och insikten att jag enbart har rätt att leva det ifall jag iallafall försöker ta vara på den tid jag fått. Den tid en högre makt trots allt tyckte att jag var värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar