En känsla av att få saker blir som jag egentligen vill just nu. En magkänsla som kanske säger allt för mycket ibland, som ger utlopp för så mycket som jag egentligen inte vet någonting om. Tankar som snurrar fram och tillbaka, som ger mig svårt att sova och väcker ångest. En önskan om att livet bara vore enkelt. Att få kontraktet från mitt sommarföretag och direkt drabbas av en ond aning. Att morgonen efter få besked om att företaget är ute till försäljning. Fanns det någon form av öde där? Någonting som sa att jag skulle välja mitt trygga alternativ istället? Min trygghet och min plats, som jag så ofta längtat efter, Som jag blir arg på mig själv över att jag alltid väljer. Min park. Är det ett beslut av trygghet, eller av vilja? Är jag feg eller smart? Följer jag mitt hjärta, eller väljer jag enbart den enklaste vägen? Det är ibland svårt att svara på, och jag känner själv att jag inte riktigt vet. Jag vill ju så mycket, men lyckas inte alltid. Det låter lovande att min förra ledare lät väldigt glad nu när han ringde upp, så någon form av bra intryck och arbete lär jag ju ha utfört. Det gör ont i mig att inte denna sommar kommer innehålla så mycket som den förra. Att jag inte kommer kunna få ha ansvaret i år. Inte ha samma möjlighet som tidigare att dagligen få umgås med alla de fantastiska människor som tidigare fyllt mina dagar. Att istället vara dömd till att stå bredvid, och inte längre ha rättigheten att vara en stor del av det hela. Jag funderar på hur jag ska klara det. Om jag kommer gå både mig själv och andra på nerverna, eller om det helt enkelt kommer bli roligt och mysigt. Jag vill jobba med mycket människor omkring mig. Kommer det vara möjligt nu? Jag är tveksam. En sommar till i parken kommer antagligen inte kunna ge mig vad jag vill ha, och det gör mig ledsen. Inte nu när jag tackat nej till jobbet jag tyckte så mycket om. För att jag trodde att jag hade någonting bättre.
Det känns som att hela mitt liv ibland är kantat av dåliga beslut, ett evinnerligt velande och alldeles för mycket tankar som mal runt i huvudet, varv efter varv. Jag saknar mina vänner och min trygghet. Jag saknar min sommar, redan nu. Det är nog först nu jag insett att jag aldrig kommer kunna få den tillbaka. Det skaver i mig. Jag vet egentligen inte hur jag ska välja, det känns som att det blir pest eller kolera vad den än blir, och att jag aldrig kommer att leva upp till mina egna förväntningar. Det känns som att jag kommer sjunka i mina egna ögon, att jag kommer tappa en del av mitt värde som människa. Eller så kommer jag helt enkelt kunna njuta av mina dagar, och enbart låta dagarna gå. Vad det nu kan vara för mening med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar