Jag fick äntligen träffa en av mina fina sommarvänner häromdagen. Prata lite om saker och ting som passerat sedan vi senast sågs, för nästa åtta månader sedan. Om hur han tillfälligt besegrat sin cancersjukdom, och om hur tacksam han blivit över livet. Om hur vi båda slagits och kämpat mot psykisk ohälsa i allt för många år, och om hur omvärlden struntar i dem som mår dåligt. Inte för att de inte ser, utan för att de väljer att blunda och mörka. Att krisa till det psykiskt verkar ju vara det skamligaste som bara kan hända. Hua mig. Och tänk då att känna någon som krisar. Nej men fy, något sådant kan vi ju bara inte tolerera.
Jag skäms över sveriges syn på psykiska problem. Att det ska vara så svårt att värna om människan istället för att trycka ner. Att det ska vara skamligt att inte alltid må på topp i ett samhälle som mer än väl trycker ner oss. Det är samhället som gör friska människor sjuka, det fick jag lära mig, och det tror jag på. Hur vore det om politikerna kämpade för sådana saker, än strävade efter att förstöra vårt samhälle?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar