Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Ofta vill jag så väldigt mycket, men ser allt för mycket hinder i det hela. Istället slutar det allt för ofta med att ingenting blir gjort, trots att jag från början både har tid och energi så att det räcker och blir över. Just idag är jag trött, nästan utmattad. Det har varit så mycket förväntningar att leva upp till under den gånga veckan, både ifrån mig själv och andra, och resultatet av det blir liksom alltid en helt slut tjej som knappt kan andas utan enbart fokusera på hur dåligt vissa saker gått. Alldeles för dåligt. Liksom andra saker har gått superbra. Ändå är det aldrig det jag ser eller minns. Premiären har varit stressig, men också väldigt rolig. Det har flytit på, jag har kunnat ta den plats jag behövt, och jag har kunnat växa, lite för varje dag, redan nu. Samtidigt känner jag redan nu hur människor börjar misstro mig. Hur det kommer bli problem när gruppen börjar ifrågasätta mer och mer, och om hur gruppen kommer fortsätta tappa samarbetsförmåga nu, till en början. Innan vi gått vidare till nästa fas. Innan vi kommit ur allt det jobbiga. Det är svårt att vara ledare, svårt och lite ensamt. Jag kommer inte in i gruppen på samma sätt, ses aldrig på riktigt samma nivå som de andra, på ett oftast väldigt negativt sätt. Samtidigt har jag ju så roligt. Jag trivs med att få vara runt, att lösa problem på olika ställen och få lite insikt i livet runt omkring på alla ställen. Jag känner mig glad på jobbet,  men också en aning stressad. Stressad över allt jag inte hinner och allt jag inte haft energin till att ta tag i. Allt det jag på något sätt måste lösa nu.