Ibland slår det mig, bara sådär. Hur otroligt långt jag kommit på bara några år. Hur jag när jag sprang min första tjejmil, för knappt två år sedan trodde att jag var helt frisk. Fri. Jag var så säker på att jag hade besegrat min ätstörning för alltid, att den var borta ur mitt liv. Jag ansåg mig vara fullt frisk. När jag ser bilder från den dagen idag ser jag något helt annat. Jag ser en liten tjej, fysiskt frisk, definitivt, men psykiskt? Nej, knappast. Snarare så långt därifrån som man kan komma. Lilla lilla Linna. Jag minns att jag unnade mig bananen efteråt. Unnade mig. En banan. Tyckte att det var syndigt. Att jag fick äta den för att jag förtjänade den. Att förtjäna en banan. Hur sorgligt är det inte egentligen? Lilla lilla jag. Jag blir så ledsen när jag ser den tösen framför mig. Jag var så säker på att jag mådde bra, ansåg att jag var tvungen att göra det. Då hade jag varit normalviktig i nästan ett år, då får man inte längre vara ätstörd. Den rättigheten försvinner redan när man närmar sig undervikt. För att få vara sjuk måste du vara anorektisk. För att ha rätt att må dåligt måste det synas på vågen.
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur dåligt jag verkligen mådde. Att jag verkligen var en av alla de gravt ätstörda töserna och pojkarna med en så skev och verklighetsfrånvarande kroppsuppfattning att det inte finns. Att jag kunnat må så psykiskt dåligt. Velat dö. Velat försvinna, avlida, förintas. Kämpat för att bli tillräckligt sjuk. Det blev jag inte. Kommer aldrig heller att bli. Det är helt enkelt omöjligt. Jag vill aldrig mer må så som jag mådde då. Det går inte riktigt att med ord beskriva hur ont en ätstörning gör. Hur den utarmar hela ens liv för att tillslut enbart handla om mat och träning. Om utseende. Kroppshat och förakt. Detta eviga självförakt. Jag har hatat många människor som ville lägga sig i. Som ville närma sig mig, hjälpa mig att komma förbi min sjukdom. Människor som försökt kämpa för mig. Jag har hatat dem så innerligt. Ändå kan inget slå mitt eget hat mot mig själv. Hatet till kroppen. Föraktet. Känslan av att alltid vara värdelös. Äcklig - så jävla äcklig. Alltid samma känslor. Lite starkare för varje dag. Så starka att en tillslut blir övertygad. Det kommer inget bättre. Detta liv är det enda jag förtjänar. En tid när livet gick ut på att vara värd allting. Att förtjäna, att känna tillåtelse för att få äta. Att absolut aldrig någonsin, under inga som helst omständigheter vara mätt. Jag minns en morgon, när jag svimmat två gånger samma morgon, och slagit i min rygg så att det verkligen kändes som att någon vred om en kniv inuti. Tårarna när jag insåg att jag inte kunde gå till gymmet. Ångesten när jag inte fick vara med på idrotten i skolan. Självhatet för att jag var så jävla svag. Kunde inte ens klara av ett litet ryggbesvär. Det känns som att det var igår, samtidigt som det skiljer ett helt liv.
Idag är jag frisk. I stort sett iallafall. Jag har fortfarande en lite skev syn på mat ibland, men på det stora hela mår jag bra. Jag kan äta i stort sett vad jag vill, när jag vill. Jag svälter inte längre, och jag hetsäter inte heller. Jag försöker äta regelbundet, allsidigt, och jag kämpar faktiskt för att få må bra på riktigt. Fortfarande. Drygt fem år efter att allt gick snett. Dagar som i de flesta människors liv är kantade utav glädje, sprider bara ångest i mitt. Jag som hade kommit så långt- trodde jag. Idag vet jag lite mer om vad det verkliga livet har att erbjuda. Jag vet också att jag snart kommer behöva hjälp. För att komma vidare, för att så småningom kunna ta de sista stegen ut ifrån min sjukdom. För att verkligen kunna välkomna livet på riktigt.
Tillfällen som i många fall varit lyckliga för andra människor, kantas hos mig utav ett stort mörker. Att resa utomlands på riktigt, uppleva olika länder i Afrika samt vara på språkresa i USA, att sluta nian, fylla arton, gå på bal, ta studenten, och så många fler tillfällen ger bara ångest. Känslor jag velat förtränga kommer tillbaka, den lilla djävulen visar sig igen, skriker sparkar och slår för att få mig dit han vill. Idag går jag inte med, då gjorde jag allt för att göra honom lycklig.
Det slår mig ibland, som idag, att jag verkligen kämpat och faktiskt kommit ut på andra sidan. Kriget med mig själv är snart över, och det är dags att på riktigt blicka framåt. Livet väntar faktiskt på mig, någonstans där framme. Det är en bit kvar, men med tanke på de tusen mil jag tagit i mina egna skor, är den inte särskilt lång, bara några fotsteg. Snart är jag framme. Snart är jag frisk.
Idag kan jag äta det allra mesta utan ångest. Jag är inte heller beroende av strikt planering och tydliga scheman för saker och ting, spontanitet är en del utav livet och idag klarar jag av det. Jag har dagar när jag knappt rör mig alls, och jag har dagar när jag kan vara extremt aktiv hela dagen. Båda dagarna värderas lika högt i mitt liv, jag mår bra av det. Jag trivs. Mitt liv kretsar inte längre kring mat eller träning. Jag äter för att leva, men lever tack och lov inte längre för maten. Jag gråter inte längre av att se min kropp i spegeln, och jag tror faktiskt, ibland iallafall att jag är värdefull. På något sätt ska jag ju egentligen veta om det, men att iallafall vissa dagar tolerera och inse mitt eget värde är väldigt mycket bättre än vad det någonsin varit innan. Ett hat en byggt upp emot sig själv under hela livet försvinner inte på en kvart, det tar tid, men nu är jag iallafall i närheten av det. Börjar se knutarna, börjar långsamt och försiktigt att knyta upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar