Jag kan verkligen inte förstå vad det är som väntar just nu. På ett sätt känner jag mig så läskigt redo, och ser bara fram emot sommaren som kommer, men på ett annat sätt känner jag mig som ett litet vilset barn. Ett litet barn som inte har en aning om vad som väntar, och som definitivt inte vet hur det ska hantera situationerna som uppstår. Min andra säsong. Det låter så lite. Mina förebilder hade precis samma utgångsläge, och ändå kändes de så mycket smartare. Jag känner mig bara så liten. Så virrig. Samtidigt som jag är virrig har jag ju ändå ganska så mycket koll. På vissa saker iallafall. Det är det som är så skumt. På ett sätt begriper jag verkligen inte hur tusan jag ska hinna få iordning allt till på fredag, samtidigt som jag ändå är ganska säker på att det kommer att ordna sig. Det har det ju gjort hittills iallafall. Det går ju, bara man vill.
Det är så klurigt att packa bara, då latheten ständigt sätter in. Jag menar, visst kan jag åka hem och hämta saker, ifall det är någonting jag behöver, men samtidigt vill jag ju inte behöva åka hem hela tiden. Jag vill ju bara få njuta av säsongslivet, sommaren, parken och staden. Leva. På riktigt. Det är fan dags nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar