Ibland, när en bara helt plötsligt får en sådan där enorm lust att bara skriva, att skriva av sig om de mest obetydliga sakerna, ja, det är då jag sätter mig vid den här bloggen. För att ventilera mina tankar med ingen alls, för att lagra dem i internets evighetslånga lager, och för att faktiskt kunna gå tillbaka till dem, någon annan gång när jag antingen är så glad som bara jag kan vara, eller så obeskrivligt ledsen att jag inte vet vart jag ska ta mig till. Att veta att jag gått igenom samma sak flera gånger förut. Att jag alltid klarar mig. Att allt alltid löser sig tillslut. Det är ju så det är, och det är också så jag vill kunna leva. Att gå tillbaka, hämta kraft och inspiration ifrån mig själv, ifrån mina egna fängslande tankar och ord när allt känns mörkt. Att alltid ha något, och förhoppningsvis någon att falla tillbaka på, den dagen jag faller igen. Jag gör det ganska ofta. Faller, landar ibland hårt, slår i och har ont i flera veckor, ibland mjukare och skadan är läkt betydligt snabbare. Jag är nog lite sådan som person. Rastlös och fallande. Någon som lägger sin lycka i andras händer fick jag en gång höra. Någon sådan vill jag verkligen inte vara, ändå vet jag att det i vissa lägen är sant. Jag vill så gärna tro på ödet, lita på en högre makt som enbart vill mig väl, medan jag ändock vet att det enbart är jag själv och mina val och handlingar som styr mitt liv. Lyckan kommer lyckan går. Den Gud älskar lyckan får. Någon form av tro finns där, eller iallafall vilja att tro. Att finnas. Att kunna hitta någonting starkare bakom våra tvetydiga val och oklara handlingar. Någon som kan både hjälpa och stjälpa. Någon som finns.
I vilket fall som var det mitt liv nu som behöver ventileras. Bara skrivas ner. Spaltas upp och bli något så enkelt som ett vanligt liv på en vanlig blogg. Jag kom hem från Sälen den femtonde april. Det är snart tre veckor sedan. Den sextonde arbetade jag, var på kören och träffade mina godingar, promenerade med Amanda, försökte hitta en rytm. Den sjuttonde promenerade jag med Jesper, arbetade och var i dockhuset. Den artonde var det långfredag, bakning, handling och en helkväll med mina finaste töser, vin, drinkar och en massa skratt. Den nittonde innebar städning av dockhuset, grillning med familjen och en mysig altankväll. Den tjugonde, påskdagen, spenderades hos faster och kusinerna, tillsammans med den sötaste av hundar, och på kvällen väntades min milrunda, så välbehövlig, så uppskattad. Den tjugoförsta, annandag påsk, spenderades hos mormor och morfar på middag, och den tjugoandra var städdag i rummet mitt och lite bakande fick också plats. Onsdagen den tjugotredje var jag, syster och mor i stan, shoppade, njöt av varandras sällskap, och på kvällen väntades fika med fina körvänner. Torsdagen den tjugofjärde innebar en tur till Gekås och Ullared tillsammans med kusinerna mina, och en hel massa fynd införskaffades. Fredagen den tjugofemte innebar däremot arbete för att kompensera shoppingen, och lördagen den tjugosjätte innehöll en trip till Kosta, lite muminmuggar, solande, packande och njutande, eftersom jag söndagen den tjugosjunde april for till Uppsala och min fina vän. Valborgsveckan spenderades i ett underbart vackert London, och idag, den fjärde maj kom jag åter hem. Redo för arbete imorgon. Arbete på nya arbetsplatsen, på gamla arbetsplatsen. På säsongsjobbet i min fina park. Det känns väl sådär om jag ska vara ärlig, jag hade verkligen inte tackat nej till en veckas semester till. Det hade känts så fint, så underbart att få lite mer tid till att slappna av och komma ifatt mig själv efter senaste tidens stress. Samtidigt blir jag rastlös av minsta tid hemma. Vet omöjligt hur jag ska kunna sysselsätta mig, vill så gärna ha någonting att göra för att inte klia sönder av oro i själen. För att inte behöva tänka eller ta tag i mitt liv, utan bara kunna glida med.
Jag är nog lite sådan som person. Vill kunna ta saker lite som de kommer, samtidigt som jag i andra lägen kräver strikt planering och struktur. En fast punkt. Ett strikt schema. En människa är så konstig sådär. Så lik, men ändå så olik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar