Vet inte riktigt hur jag känner inför allting just nu. Orkar inte ta tag i saker och ting just nu och är rädd att jag gör ett dåligt jobb. Får intrycket av att ledarna inte uppskattar mig, att jag inte presterar på det sätt som de förväntat sig. Att jag inte tar det ansvar som krävs att jag tar. Prestationsångesten slår till och börjar äta på min säkerhet. I början var jag ju faktiskt ganska så säker på min roll. Trodde iallafall att jag gjorde ett bra arbete. Nu blir jag alltmer frågande. Varför skulle någon vara nöjd över min prestation? På vilket sätt skulle jag ens kunna vara bra. Jag skäms över mig själv.
Igår gick jag i min park med M. Det var så skönt på något sätt, jag trivs så bra med henne. Känner mig trygg, säker och glad. Som en syster. Min mentor i livet. Är så tacksam att jag har henne, minst sagt. Hennes liv utvecklas hela tiden. Hon är så vuxen ibland. Gammal. Har såna planer. Familj på gång, liksom hus. Jag känner mig så liten. 19 år. Ingen framtid. Alldeles för ung och dum i så många fall. Jag skäms över mig själv och över den jag är. Om det gick skulle jag så gärna bara vara någon annan. Jag vill bara förändras. Bli den jag vill vara, men hur lätt är det, när man tappat synen på hur den man vill vara ska vara. Hur den personen ska betraktas utifrån. Vill bara vara någon annan, någon bättre. Vill så gärna bara få vara nöjd.
En rastlös själ brukar jag kallas. Vill inte stadga mig, komma in i en rutin, fastna i en verklighet jag inte kan påverka. Vågar knappt börja plugga i rädsla för att känna mig låst, inte kunna ta mig någonvart. Säsongandet är så enkelt då. Allt är så uppdelat, man vet hur saker och ting ska bli och vad som ska hända, för en kortare period åt gången. Jag slipper den här långa ångesten, utan vet att allt enbart är för en period, och kan därför stå ut så mycket enklare. Det är därför jag klarar mig just nu. Det är därför jag kan överleva en period åt gången, ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar